Min fina bild

Åh Jesus.

Att söka jobb kunde vara så förbaskat roligt!
Jag tror dock att Manpower hatar mig nu.
Men det är ändå inte dom som ger mig julklappar.

Men jag är helt seriös nör jag säger att
jag lätt skulle passa som advokat på den
där juristfirman på Östermalm.
Man har väl sett Ally McBeal?
Att jag lämnade Ally som referensperson
borde ju bara göra susen i musen?

Kaffekokare och jonglör på Dramaten?
Varför inte?
Om jag kan jonglera?
Nej.
Om dom vill ha någon som kan jonglera?
Nej?
Men dom vet bara inte om det än.
Har man en mailadress så får man väl
stå ut med att mentackskaruha@hotmail.com
hör av sig med sina briljanta ideér?
Man ska vara tacksam!

Kattpensionatet då?
Nä, det sökte jag inte.
Det måste väl finnas gränser på hur
långt man kan ta skämten!

//En mycket allvarlig ung dam.




Idag kollade jag på televisionen.
Mitt i filmen var det reklamavbrott.
Inga konstigheter med det.

Som vanligt var det lite om svältande barn
med flugor i magen och ledsna ögon.
Dom som vill ha ens pengar för att få mat
och skolgång och allt var det är.
Bra grej säkert.

Men!

Mitt i reklamen med dom ledsna barnen
så råkar VÄRLDENS gladaste barn dyka upp.
En liten tjock negerbebis som nästan
steppar ut ur sin lilla halmkorg av lycka.
Sådär härligt mätt och belåten.

Jag skrattade.
Jag skrattade massor.
Älska reklambloopers med
tillhörande 90-nummer.

Ska jag skänka alla mina fjuttiga små slantar,
så ska jag skänka dom till honom!

Mer ska ha mer!
Mer mat till den glada tjocka!
Han är nog det enda barnet i stammen
som blir riktigt glad av lite mer ris.

Åh! 
Lilla gottegris!





Igår så fanns det inget vatten.
Han jag bor med hade stängt av?

Så jag fick springa och kissa på Oslo Kino.
Löjligt.

Jag vill vara en ren tjej,
så jag tvättade snippan med ramlösa.
Jag skrattade så jag nästan ramlade omkull.
Kolsyra kittlar.

Sen kissade jag i en hink och åkte till Göteborg.


Alltså.

57 sökande.
Utbildade och rediga typer.
Vem fick det?

Jag.

Men det finns inte tid att fira.
Jag måste nämligen kurera
min nacke och axel.

Jag har stelnat och skaffat mig
en ny sorts hållning.

Ska försöka få tillbaka min gamla
och banka ner överkroppen en aning.
Det är liksom inte snyggt när axlarna
är uppe vid öronen och hälsar.
Man kan iof hänga bh-banden över öronen?
Så kanske det gör mindre ont?
Som en mitella.
Men herrejösses vad smart.

Man hör varför jag får alla jobb.




Det är så typiskt, som sagt.
Har väntat 30 dagar för att
intervjuvas och få ett jobb.

Så blir man sjuk.
Halva kroppen har stelnat.
Men jag tog mig dit.

Försökte le och sa att jag antagligen
är den roligaste kollegan i världshistorien.
Stel som en pinne, sa jag det.
Jag vet inte om hon trodde på mina ord.
Men jag sa det ungefär 50 gånger under
en timme, så hon borde ju förstå att detta är sant.

Det är 57 sökande.
Lycka till.

Jag hann inte ens borsta tänderna.
Men det är ju inte tänderna som ska
göra jobbet.
Puh tur.

Fick hälsa på resten av de
kanske blivande kollegorna.
Bara snygga killar?
Ja.
Själv var jag osminkad och lite smutsig.
Det är bara att hålla tummarna.

Kläder?
Ja det hade jag på mig.
Men jag hann bara få på mig det som
låg närmast sängen.
Håret?
Hm.
Ja, det satt fast också.
I en tantknut rakt på huvudet.
Åh herregud.

Slår jag ut 56 personer nu är jag bäst.
Speciellt eftersom jag skojade till det
med min hemlösa utstyrsel.
Verkligen skoj.

Det är bara att vänta och se.

Nu är det dags för släktfika.
Anna och Noralf.
Dom såg mig sist när jag var fyra år.
Då var jag blond, söt med röd klänning.
Nu är jag...ja typ samma?

Älska Oslo.
Verkligen.


Typiskt.

Första dagen jag mår riktigt bra

så hamnar jag på sjukhus.

Fick sitta på akuten själv.

Det var det hemskaste i historien.

Svimmade och höll på.

Åh, typiskt.

Jag vill ha min mamma.


...internet på ingång!

Håll ut.
Jag kommer tillbaka snart.

Då blir det rolig læsning och
annat skoj från mig till dig.
Precis som vanligt.

Tjipp!





Idag var jag och briljerade på
ett jobbkontor.
Hon var imponerad och sa att
kursen alla måste gå på innan,
kunde jag gott få slippa.
Jag førvæntar mig att børja
på måndag.

Jag har nu sovit min førsta natt
på luftmadrassen i ett annars tomt rum.
Killen jag ska bo med, hatar mig och
køk och dusch finns inte.

Det var så kallt i natt att jag fick
sova med fyra trøjor, fyra strumpor,
møssa, vantar, halsduk och två tights.
Det blev varmt tillslut och jag sov
precis som en liten prinsessa.

Idag har jag egentligen inget att gøra
eftersom jag ær næstintill utan vænner.
Så jag har min lilla bok om en advokat
som blir kær i en hemløs och jag byter
uteservering lite titt som tætt.
Man vill ju inte att dom ska tro att
jag ær ensam?
Pinigt.

Men om åtta timmar ær det læggdags igen
och då ær dagen øver.

Låter detta deprimerande?
Æsch då!
Det finns folk som har det værre
och detta ær en utmaning.
Jag kommer bli starkare æn en oxe
och mitt psyke kommer klara
vad som helst efter detta.

Superkvinnan håller sakta på
att skapas.
Man kan næstan sæga att hon
ær 79 procent klar.
Snart dær.

Oj oj oj, internetbiljetten børjar
ta slut och mitt ben har somnat.

Dags att hitta nytt kaffe och
sittplats før boklæsning.

Ciao!


Hær ær det en jætterolig bild som jag målat i paint.
Precis hær.
Men idag ær det av den osynliga sorten.
Åh, den ær så rolig!




Mamma är sexton år och kär.
Hennes kärlek heter Rebecka och är femton vårar.
Mamma är förortsungen som är
besök på finare delan av Östermalm.
Då ska man banne mig bete sig som folk.
Ibland kan det bli fel.
Det blev det denna dagen.
Så fel, så fel.

Vi tar det för från början...

Det är innan maten och det råkar
hetta till i bingen och mamma med sin
räls intar djungeln som en hungrig varg.
Din spjuver!

Nu är det så att tandställning och ett rött svallande pubis
är inte den perfekta kombon eller så är det precis vad det är...
...för dom fastnade i varandra och ville aldrig släppa taget.
Äkta kärlek?

Mamma sitter alltså fast med hela huvudet mellan
benen på hennes nya flickvän.
Håret har kilat sig fast i varenda liten metallbit.
Vad gör man då?
Jo, lungt och sansat försöker man ta sig loss, såklart?
Mamma hinner inte försöka för Rebecka börjar vråla.
Hon skriker för kung och fosterland.
Hon skriker på sin mamma.
 

VEM SOM HELST MEN INTE MAMMAN!

Mamman kommer inspringande och
får se detta.
Två unga tjejer fastkilade.
Den ena är hennes dotter.
Det är naket och det är pinigt.
Det är så fruktansvärt pinigt!
Fy farao.

Men mamman tänker snabbt och hämtar en nagelsax.
Med saxen får hon sakta klippa loss mamma.
Det går långsamt, ingen får skadas.
Efter en stunds trixande och fixande är alla loss.

Mamma springer in på toaletten och petar
loss toffsar ut rälsen och klär sedan på
sig och springer hem.
Röd i nyllet och hår i munnen.

Haha.

Det var historien om mamma sexton år.
Det är historien jag absolut aldrig får
berätta för någon.




Man kanske bara ska skaffa sig ett cykel
och bli pirat på heltid?
Slira runt på två hjul och stjäla kistor med
guld i på
Guldfynd.

Byta ut foppa-tofflorna mot ett par rejäla
piratstövlar som man lätt kan gömma matvaror i.

Kapten Kim.
Ja, det låter banne mig bra.

Kim med kniven.
Ja, där har vi det!

Hade detta varit facebook hade
jag tryckt på "gilla"-knappen och
bjussat mig själv på en "poke".

Åh,
nöjd.
Jag har redan mitt crew.
Det är jag, ankan och Kapten Alex.

Håll i ert guld,
för nu kommer vi och tar det.

Ps. Hela detta inlägget handlar EGENTLIGEN om att
jag saknar min lilla, roliga, bästa
syster så otroligt mycket.
Men eftersom jag har bokstavs-diarré
och är lite egenkär,
så blev det lite fler ord.


Sovgott.



Storasyster pirat.


Lillasyster pirat med galen anka.


Jag har jobbat på norskt vis.
Alltså inget vis.

Snoret rann på barnen och sanden från
sandlådan satt fastlimmat med gegget i ansiktet
hela dagen lång.

Personalen hade annat att göra.
Vad gjorde ni?

Första timmen på dagen valdes det ut
ett barn som fick bäras runt på hela dagen.
Så fröken såg sysselsatt ut.

Jag stod mest i sandlådan och fångade
två-åringar som slängde sig ner för
klätterställningen.
Ibland fick man fånga med två armar när
dom hoppade hand i hand.
Dödslängtan?
Jag förstår er.
Men tyvärr, idag är Kimpa här...
...prova hoppa imorgon igen.
Då fångar ingen.

Min kollega med hängade fejja och för
små kläder var handikappad.
Vad gör du här? undrade jag.
Jobbar, dregglade hon fram.
Hjälp.

Jag briljerade genom att bygga en
liten stol att sitta i.
Den byggdes i lego, det tog sin tid.
Siwert förstörde den fort med sina kladdiga
små smutsiga fingrar.
Jävla Siwert.

Klockan 16:00 prick tog jag mina
foppa-skor och tackade för mig.

Vi ses snart igen? frågade chefen på
en konstig norsk dialekt.
Jag skrattade till och log.
Jag tror hon förstod.
Det viskades när jag gick
och blickarna brände i ryggen.
Men det gjorde inte ont,
det kittlades skönt.

Jag är för bra för er.




Ibland får man inkassera gåvor.
Då mår man som bäst.

OBS! Frågor om "plasthandskar" besvaras ej.
Annars är det bara att undra på!

"Hank Moody och morgan

Plasthandskar och galenskap

Jag prisar din kärlek

Och påminns om din vänskap

Dubbelsäng och en röd elefant

Hur du testade mina gränser konstant

Du är något unikt något extravagant

Bryta foten från en köksbänkskant

Endast cigg och nutrilett som proviant

Du är något unikt något extravagant

Jag ska aldrig säga nej till kurragömma igen

Jag glömmer aldrig kvällen med Nutellan troligen

Men du vet hur det är med minnet min vän

Andra avenyn och Sparkdräkt och lim i hårbotten

Tuggummi på sängen Guldpaljetter på örngotten

Tjuvröka i sängen ligga kvar hela dagen och skeda

Vad kan det vara mellan våra lägenheter

Typ 50 meter eller mindre än så

Jag tar på mig skulden

För distansen mellan oss två

Jag kommer sakna dig kim

Jag kommer sakna dig så

Jag kommer sakna dig älskling

När du far till oslo

Jag kommer sakna dig kim

Jag kommer sakna dig så

In i helvete

Kom tillbaka till götet när oljan är slut

Kom hem när rastlösheten slår bakut

Kom tillbaka om kärleksbristen skulle bli akut."

 

Text och musik: En vän vid namn Jakob.



Idag 21:00 så gick jag in på allas
vårt internet och bokade in mammi
på en dagstur till Oslo.

11:20 till 18:15 har jag henne i min stad.

Alla behöver sin mammi ibland  och jag
gör det nu.

Visst, ensam är stark...bla bla bla gäsp.

Jag vill visa henne hur det fungerar här.
Man måste se för att förstå!
Norge är ett låtsasland.
Alla pratar tokigt och skrattar åt ingenting.
Norsk reklam är så otroligt underhållande,
att man hellre ser på det än på serierna.
Serier?
Javisst.
Gladiatorerna, Andra Avenyn och O.C.
Dom ligger efter.
Film?
Javisst.
Catwoman och Barbwire på samma kväll?

Norsk mat?
Nä.
Är du hungrig så finns det smörgås på
seven eleven.
100 Nok, men du kan får den varm!

Så nu kommer mammi och äter bröd
och kollar på norsk skrattfest med mig.

Jag ser fram emot detta.





Egentligen är det inte OK att
vara tjugofyra år och kissa
på sig när man sover.

Men allt behöver inte vara OK.





Referenser hit och referenser dit.
Visst, jag har fantastiska sådana.
Ett underbart cv.

Men det jag verkligen kommer komma
långt på, det är för bövelen detta:




man vet att man är bäst när facebook säger det,
för facebook är det enda som betyder något!



Men fiffan vad det tjuter i örat.
Vilket skämt.

Jag har haft det gott idag.
Bara varit.
Har promenerat runt
i staden och andats.
Poetiskt.
Jag är som Winnerbäck,
Fast han vandrar runt i Berlin.
Vi två alltså!
Så himla djupa (jag: 13 cm).

Jag har kommit på:
Det bästa med att vara
vuxen är att man får göra vad man vill.
Innan lagliga gränser.
Jag behöver inte duscha om jag inte vill.
Jag behöver inte byta kläder.
Jag behöver ingenting.
Nu vill jag ju lukta björnbär,
så jag städar ju mig själv.
Men jag BEHÖVER inte.
Så kravlöst,
så underbart.

Jag ser film nu i ensamheten.
Det är Halle Berry som har blivit katt.
Que?
Hon fräser och håller på.
Man blir lite rädd.
Hon är en sexig kitten i läder?
Mjau.
Åfy.

Jag har faktiskt aldrig varit
så här ensam i hela mitt liv.
Det är en stor omställning för
världens mest sociala dam.
Mitt bekräftelsebehov matas
inte överhuvudtaget.
Jag börjar bli hungrig.
Det är hemskt.
Men efter regn kommer solsken
och det ska bli 25 grader imorgon!

Btw, jag har sökt jobb.
Får jag det så är det jag som
har hand om 10 prostituerade herion-brudar.
Att man skulle vara socionom tycker jag
är lite skitsamma.
Utbildad?
Äsch, jag kan redan allt.

Nä, nu ska jag vara lite tokig
och äta i duschen.





Anlände till Oslo den första september.
Jippie?

Lägenhet?
Nej.

Jens som jag ska bo med hade dagen innan
min ankomst rivit ut alla väggar och stängt av
vatten, el och värme.
Tack.

Vad gör jag?
Jo, gråter en skvätt.

Jag har gråtit klart och har hittat
mig en soffa.
Jag finns på soffan hos Bonne-Li.
Ja, hon heter så.

Bonne för hennes maniska koll
över sin facebook-bondgård
"Kim, påminn mig imorgon att jag ska skörda
min paprika. Kim, min kossa blir genomskinlig
när jag mjölkar den, varför?"
och Li för Lisette.
Så självklart.

Jag pratar nu flytande norska
och hittar överallt.

Snart är lägenheten klar
och då blir det andra bulls.

Jobb?
Ja, jävlar vad dom vill ha mig.
Det är bara att välja och vraka?

Det sämsta med mitt nya land?
I Oslo bor det över en miljard
getingar.

Nä, nu ska jag dricka Latte på
uteservering, det är det man gör här.

Sa jag att jag fått tinnitus också?
Nähä, men jag fick det igår.

Fyfan, det går bra nu och
jag saknar inte alls min mamma.