En morgon.
En morgon precis som alla andra
så landande ett berg rakt på bröstet.
Försök andas då om du kan.
Man kan inte.
Benen viker sig för att allt blir
för tungt.
Händerna domnar bort för hjärnan
larmar och har tagit beslut om att
allt blod ska gå till dom viktigaste
organen.
Till alla hjärnor:
-HÄNDER ÄR VIKTIGA!
Och pulsen, den där nedrans pulsen.
Den dansar iväg som aldrig förr och
nu pratar vi inte en lugn tryckare utan
mer likt Gudrun Shymans favvo -rave.
Jag, Kim.
Världens starkaste och modigaste tjej
drabbas av fasansfull 10 timmars
lång panikångestattack.
Jag visste det från första början,
men hjärtfel kändes mer okej.
Inte lika svagt på något vis,
så jag höll fast vid det.
Hjärtat var okej.
Men resten lite sorgset.
Jag hade jobbat för mycket.
Glömt mig själv mitt i smeten.
Då kom jag snabbt på att det kanske
var en tumör i hjärnan???
Nehe, inte det heller.
Doktorn förklarade att jag skulle vara
glad över att det inte var hjärtat eller
hjärnan, utan bara panikångest.
BARA?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?
Jag var MYCKET skeptisk.
Efter ett angenämt sjukhusbesök
med Göteborgs dårar så blev jag
hemskickad och kampen startade.
Men jag har inte varit ensam.
Nära och kära har funnits vid
min sida dygnet runt.
Små små gester som att komma förbi
med en liten påse pistagenötter har
värmt mitt hjärta och dagarna har ljusnat.
Tänk att det skulle behövas en kollaps
för att jag skulle börja uppskatta allt
runt omkring mig...
...men det var det sannerligen värt.
Egentligen tänkte jag tiga som muren
och fortsätta blogga om bajs som om
inget har hänt.
Men jag skäms inte längre.
Så varsågod, ett mänskligt erkännande
från miss mentackskaruha.
Ps. Jag är fortfarande en superhjälte
som kan gå på vatten och allt det där.
just chilli´n!
