Det är så typiskt, som sagt.
Har väntat 30 dagar för att
intervjuvas och få ett jobb.
Så blir man sjuk.
Halva kroppen har stelnat.
Men jag tog mig dit.
Försökte le och sa att jag antagligen
är den roligaste kollegan i världshistorien.
Stel som en pinne, sa jag det.
Jag vet inte om hon trodde på mina ord.
Men jag sa det ungefär 50 gånger under
en timme, så hon borde ju förstå att detta är sant.
Det är 57 sökande.
Lycka till.
Jag hann inte ens borsta tänderna.
Men det är ju inte tänderna som ska
göra jobbet.
Puh tur.
Fick hälsa på resten av de
kanske blivande kollegorna.
Bara snygga killar?
Ja.
Själv var jag osminkad och lite smutsig.
Det är bara att hålla tummarna.
Kläder?
Ja det hade jag på mig.
Men jag hann bara få på mig det som
låg närmast sängen.
Håret?
Hm.
Ja, det satt fast också.
I en tantknut rakt på huvudet.
Åh herregud.
Slår jag ut 56 personer nu är jag bäst.
Speciellt eftersom jag skojade till det
med min hemlösa utstyrsel.
Verkligen skoj.
Det är bara att vänta och se.
Nu är det dags för släktfika.
Anna och Noralf.
Dom såg mig sist när jag var fyra år.
Då var jag blond, söt med röd klänning.
Nu är jag...ja typ samma?
Älska Oslo.
Verkligen.
