Ni undrar såklart hur jag kan
vara på topp hela tiden?

Så här ligger till:

Det börjar redan på morgonen.
Då ställer jag mig sunkig framför
spegeln och upprepar mina
magiska ord (se; välmålad bild
).

Alla vet ju att efter den tredje
upprepningen så blir det till verklighet.
Ett starkt bevis är filmen "Candyman".
En mycket sann historia.

Så när jag är klar i spegeln,
har stolen förvandlats till
en gyllene tron, på huvudet
sitter en skinande krona och
håret är vackert borstat.

Så funkar det.
Så funkar livet.




Frukosten avklarad.
Det blev tre ägg i ett stekt?
Sen tre bitar sill på det.
Mamma stekte stolt.

Jag avslutade det hela med
en rejäl klunk ur glaset
vi fimpar i.

Sen kallade toaletten och
jag var inte sen till att
tacka ja till inbjudan.

Nu
kör vi varannan låt på spotify.
Jag tar Ken Ring, hon tar Celine Dion.
Vi vill nog inte det egentligen,
men det verkar irritera varandra.
Så vi fortsätter.


Dammråttorna?
Äh, dom ser vi inte längre.




Jag styrde upp en fika idag.

Jag briljerade med min
visdom och hon undrade
om jag nyligen fått tag på
en ordspråksbok.

Va? undrade jag
och låtsades som om jag
hittat på allt själv.

Jag glömde dock min bästa:

"Glädje utan rotmos är
bara konstlad glädje."






Här står jag och känner mig förvirrad.

I Sverige bor det massor med folk.
Nästan alla har en dator hemma
och hemlösa har biblioteket.

Varför är då min statistik så låg?


Detta är en fråga i klass med:

Vad händer efter döden?

Hur kom den första människan till?

Är det säkert att Christer Lindarw har penis?

Finns Gud?







Min mamma undrade varför hon
inte fick vara med i gårdagens inlägg
om granntanten som blev sjuk.
Hon var ju faktiskt där!

Jag ville ju bara skona henne.
Men visst:






Idag fick jag en genialisk idé:

Jag har kommit på hur man
handskas med elaka människor
utan att ta till knytnävarna:

Om någon är dum med dig...

...kom med bra råd.





Vi tar det från början.

Jag vaknar klockan åtta
och gör 34 klädbyten.
Det slutar med det första jag tog på mig.
Skjorta och vattenkammat hår i fläta.

Jag springer till bussen och har
inte en susning hur jag ska hitta.
Men efter några byten så står jag
äntligen vid rätt hållplats.
Jag har nu femton minuter att
leta mig fram i radhusdjungeln.

Hur hittar jag nu då?
Klockan tickar och alla jag frågar
pekar åt olika håll.

Jag ringer chefen och hon ger mig
en vägbeskrivning som tar mig
hela vägen uppför ett berg.
Där stod huset, så himla gult och ståtligt.

Chefen möter mig och jag är sen.
Jag är inte bara sen jag sprutar svett
efter alla luriga backar hit och dit.

Tänk fort, Kimpa!
Jag sträcker fram mina fantastiska arbetsintyg,
där dom finaste orden haglar över mitt namn.
Sen fyrar jag av mitt bästa leende.
Är jag i hamn?

Hon blir imponerad.

Vi sitter och pratar i en soffa och jag
svarar på alla frågar med krystad ton.
Sen blir jag den vanliga Kim och hon
säger att jag har skinn på näsan.
Jag är då nära att dra ett Michael Jackson-skämt,
något påhittigt om hans hudlösa snok.
Men jag håller mig.

Efter ett tag börjar vi avrunda och hon vet nu vart
jag växte upp och att Jens kastade ut toaletten i Oslo.
Hon vet även att jag är fantastisk och har
en kompetens som inte går av för hackor.

Hon avslutar med ett:
"Jag ger aldrig besked direkt på intervjun...
 men självklart ska du arbeta här.
 Välkommen!"

Jag är i hamn.




Men att rädda döende tanter är inte
det bästa jag har gjort idag.

Absolut inte!

Det bästa jag gjorde var när är jag
tog beslutet att snygga till mig.
Jag färgade ögonbrynen och fransarna.
Färg överallt?
Mjo.

VARFÖR KIM?

Varför gör du så?
Varför gör du så dagen innan din
viktiga arbetsintervju?

Nu när jag ändå är i farten,
kanske man skulle ta och
smörja in kropp och fejs
med lite brunutansol?

Jag har hört något om en väg
till perfektion.
Jag måste verkligen ha fått tag
på helt fel vägbeskrivning.



tummen upp? nej, inte denna gång, klantarsle.

Precis när jag skulle springa iväg till
min fika med underbara Sara så plingar
det på ytterdörren.

Det var ett gäng grannar från olika våningar,
dom höll i damen som bor på samma våningsplan
som jag själv.

Hej, tar du tanten?
Va?


Så där stod jag med en förvirrad tant
som tappat förmågan att tala.
Det var såklart bara att ringa 112.

112: -Är hon blek?
Va?
Kom nu istället, jag ska med spårvagnen!


Dom kom fort.
Jag förklarade hennes tillstånd och
lämnade sen över.
Varsågod!

Hur kommer det sig att det alltid är jag
som ska hålla på och hjälpa?
Okej, ofta är det jag som springer fram
och hjälper till.
Styr upp, liksom.

Men när tanter blir sjuka,
måste ni ringa på min dörr då?
Den som hittar, får ta det!
Ta ert ansvar, apor!

Men hon vilar nu i tryggt förvar på sjukhus
och jag hoppas såklart att lille tanten
blir frisk snart.

Och vi kan dra ett streck över att du
skrek att jag är en stygg äcklig flicka.
Vi gör det för din skull.
Det blir så pinsamt för dig när vi ses i
tvättstugan annars.

Snäll och duktig?
Ja, jag vet.







Jag fyller mina dagar med en massa ovettigt
istället för att bota cancer och rädda världen.


Det är faktiskt riktigt skönt.

Idag har jag umgåtts med Jimmy.
Vi gick från att vara bästa kompisar,
till att bli ett fyraårigt kärlekspar.
Efter att det tog slut så var vi bästisar igen
och nu har vi blivit charmiga tvillingar.

Vilken resa!


Fast det var faktiskt lite obehagligt att öppna dörren
och se att båda hade valt precis samma outfit.






Vad hände där?

Jag fick se ett klipp på youtube och
började gråta floder.

Det var en otroligt emotionellt stund
i mitt liv.
Gud, vad konstigt.

Jag som har en sådan välpolerad fasad
och nu bara raserades den på två sekunder.
Nymålad och allt.
Åh, nu måste jag göra om!

Varken svältande barn, ledsna människor,
djurplågeri, Michael Jacksons död eller barn i källaren
har fått mig till en sådan reaktion.
Men när det kommer till att måla figurer i sand...
...då gråter Limpis.

?

Åh fantastiskt!




Fasiken.

Idag växte jag fast.
Hela stjärten byggde sig ett bo
på stolen utan att säga till.

Helvetes smärta!







Minst en gång om dagen så funderar
jag över min hårfärg.

Svart känns liksom inte så hippt?

Så jag byter lite då och då,
men det slutar ändå alltid med svart.
Det är att kasta pengar i sjön.

Nu har jag äntligen kommit på ett
sätt att behålla mina pengar och hårfärg.

Jag har en bild.
En bild som jag kan kolla på när
jag får nya tokiga hår-ideér.

Den visar VÄLDIGT tydligt att
svart är helt min grej.







När man precis levt sig in i rollen
som en patetisk arbetslös
(slutat ta hand om sin hygien och vant sig med lukten).

Ja, vad häder då?
Jo, då vill dom att man ska komma
och briljera på ny arbetsplats.
Typiskt!

Men detta är på torsdag.
Så det är ingen stress.

Jag kan fortsätta leka med min dator
och bara vara.
Mums.

Jag ska skriva en bok för
ett stort bokförlag också,
den borde nog vara klar vid det här laget?
Jag kommer få skäll.

Men jag har ju lite viktigare saker för mig
än att bli en rik och älskad författare:



Ser du inte hur fantastiskt snygg jag är?
Då är du blind.




För någon natt sen så frågade en man mig
om jag hade en bild till hans trettioårs-fest.
Konstigt fråga.

Men snäll som jag är så gjorde jag en.
Självklart i paint eftersom jag ÄGER i detta
lilla älskvärda program.

Om jag är nöjd?
Nä, jag blir aldrig riktigt nöjd.
Dessutom blev det ju ingen skrattfest
av underverket.
Men killen som fyller är för seriös för
att skratta åt det jag hade velat måla.
Snoppar och sånt.

Detta tog mig tre timmar.
Jag är helt färdig som människa nu.
Jag har pumpat konstnärlig talang
på övertid och behöver nu ta mig
en liten paus och det ska jag göra
ihop med bästa Fredrik Skavlan.




Det är fredagkväll hos Familjen Kennegård.
Alla ska mysa till Idol.

Det slutar med att Alex sitter vid datorn.
Mamma sitter och fnittrar i telefonen med fantastiska MNK.

Jag?
Ja, jag sitter och myser i soffan som det var bestämt.
Ensam.

Så jag sjunger med lite extra högt.
Okej, jag skriker.

Ingen reagerar.

Så jag drar på mig en blöja och har som hatt.
Jag ser ut som en bagare, det är skoj.
Jag har såklart även mina låtsasglasögon.

Alex stannar då upp och ser mig.
Äntligen!

Hon kollar granskande och säger till slut:

-Kim, snälla du. Ta av dig dom där löjliga glasögonen.
Du ser verkligen inte klok ut
.

MEN HERREGUD UNGE,
JAG HAR JU EN BLÖJA PÅ HUVUDET?!?!




Mor: -Kiiiiiiiiiiim, kom! Du måste verkligen höra på det här!!

Kim: -Jaha?

Mor: -Kim, lyssna nu alltså...Mia är verkligen så himla intelligent!!

Mia Törnblom: -Jag tror att oro är ränta du tar ut...blabla...morgondagens bekymmer.

Kim: -Men Mamma, vad menade hon egentligen?

Mor: -Jag har iiingen aniing, men det är så jävla smart!!

Haha.




Eniro, skärpning!
Dom vill ha min adress?

Det står klart och tydligt att
jag är en globetrotter.

Alltså.
Jag är alltid på resande fot.
Eller så vill jag bara inte ha
oväntat besök?
Mycket möjligt.

Kim Kennegård:

Titel: Författare/Bloggerska/Globetrotter
Jobbar på: Boken/Internet/Världen

Klockrent.



Det som är lite obehagligt med min nya kamera
är jag ser precis ut som i verkligheten i den,
hur mycket jag än bänder och vrider.

Min förra trollade bort alla skavanker,
men det är ju bara falsk maknadsföring?

Men jag tycker det är fantastiskt,
för verkligheten var faktiskt mer än okej.




Jag tog mig till studievägledaren.
Förklädd i mina låtsasglasögon.
Fantastiskt snygg...
...så det var en man som tog sig an mig.

Han var från Stockholm.
Tur, för vi förstod varandra.
Han tyckte inte heller att Avenyn var
en fantastisk plats att strosa på.

Han sa åt mig att läsa på folkhögskola i huvudstaden
med en teater och konstnärlig inriktning.
Gubben måste verkligen ha sett mina paintbilder
och youtubeklipp!

På stället var det jag och 56 invandrare.
Jag blev mottagen bäst.
Det var fult.
Bra för mig.
Men fult.

Jag fick ta hand om en liten brun bebis.
Bebisens mamma gav henne till mig.
Som tur var kom hon och tog tillbaka det.
Jag har liksom inte plats för ett barn i famnen,
nu när jag ska klättra upp för karriärs-stegen.
Då kan man ju ramla ner!

Men sen vill jag också ha ett brunt barn.
Jag vill köpa ett!
Typiskt mig och Madonna.



Jag har en ny bästa vän, Mr. Web Camera.

Gråta över spilld mjölk?
Nä, det finns ju litervis kvar
i kossorna på bondgården.




seriös tjej

Idag har jag ritat Charlie.
Jag är inte hennes bästa kompis.

Men hon är min.

Eftersom hon inte älskar mig mest,
så gjorde henne lite extra ful.
Det kändes bra.

Det kan du ha, Tjock-Charlie!




Varför skulle någon vilja veta mitt dags-schema?

Okej:

12:00 Ringa på jobb
13:00 Träna med Edla
16:00 Flytta saker med en bil och släp
19:00 Tvätta på ett hemligt ställe
20:00 Möblera
22:00 Duscha
22:30 Ha på sig rena kläder
22:35 Skriva på boken
23:00 Somna ihop med svtplay

Okej?

Jag har under tre dagar umgåtts med fantastiska
människor.
Fantastiska.
Fröken Holm, Seija, Emely, Äddla och Charlie.
Ja, det har jag också gjort.

Vad kan jag mer berätta...

...jo!
Jag flyttar till Stockholm nu.
Hört den förrut?
Åh, jag är en sån globetrotter!
Flyttar hit och dit.
Fångar dagen.
Seize the day.

Kim Kennegård ska nämligen bli dokumentärfilmare.
Bara sådär!
Jag ska vara bakom kameran, inte framför.
Jag ska ge plats åt andra människor.
Snäll!
Typiskt mig.

Idag skulle jag på studierådgivning.
Det gick inte, det går inte!
När jag vaknade så hade min mun växt till sig.
Läpparna är gigantiska och plutet ser bara löjligt ut.
Imorgon har dom säkert lagt sig till rätta igen.
Fast då får jag hitta på en ny ursäkt till att inte gå.

Nä, plikten kallar.

Josefin! Resa bokad.
Kändisfest på nyårsafton, it is!


Tråkigt inlägg förtjänar  stel toalettbild.


...eller så var det en liten syster?


Fantastiska tråkiga videoklipp finns på min dator.
På den gamla alltså.
Nu är det nya tider och jag har en ny datamaskin.

Inbyggd webcam?
Ja.

Så "dagens videoblogg" kommer alltså att börja dyka upp.
Jubel?
Såklart!


Nu kommer jag äntligen få visa upp min garderob och
visa mina läppstiftsinköp, mums.
Och jag har många läppstift,
för utan kladd på munnen känner jag mig:
exposed, naken, rädd och nervös.

Imorgon börjar vi!


Jag ska aldrig mer dricka alkohol.



Motstånd.
Varför allt detta motstånd?
Göteborg, Göteborg.
Ni kunde ju lika gärna försöka hänga mig.
Men jag är hal, halare än ålen.
Försök med någon annan och
ni är inte välkomna åter!
Dörren stängdes där.

Jag är tillbaka.
Redo för helt nya äventyr.
Lite motstånd känns i dagsläget vara precis
vad jag kanske behöver?
Alla jobbar bättre med press i ryggen?

Det märker vi.

Nu har jag provat Oslo.
Nu vill jag prova mer.
Jag vill se allt.

Nu ska jag sakta men säkert bygga upp
det jag råkade rasera i en vag stund av sinnesförvirring.
Mitt liv.
Men jag är en mästare på lego,
så detta ska inte vara några problem.

Folk gnäller för mycket i dagsläget.
Men det finns inte tid och plats för det.
Munnen ska ju tralla och vara glad!

Jag drömde i natt att jag bodde i Gamla stan.
Det var konstigt.
Men antagligen blir det så.
För en gång drömde jag att jag missade bussen
och det har ju hänt många gånger efter det?
Sanndrömmar!

Nä, nu ska jag ut på en liten resa.
Typiskt mig!






Nu ger jag er bilden som förhoppningsvis
säger mer än tusen ord.
Ni får alltså tänka själva idag.

Lite som en rebus.



Jag borde svälja stoltheten och ta
mitt pick och pack och flytta hem.

Men jag är ju inte ens hungrig?


rosa tröja och inte hungrig? troligt.


Åh Jesus.

Att söka jobb kunde vara så förbaskat roligt!
Jag tror dock att Manpower hatar mig nu.
Men det är ändå inte dom som ger mig julklappar.

Men jag är helt seriös nör jag säger att
jag lätt skulle passa som advokat på den
där juristfirman på Östermalm.
Man har väl sett Ally McBeal?
Att jag lämnade Ally som referensperson
borde ju bara göra susen i musen?

Kaffekokare och jonglör på Dramaten?
Varför inte?
Om jag kan jonglera?
Nej.
Om dom vill ha någon som kan jonglera?
Nej?
Men dom vet bara inte om det än.
Har man en mailadress så får man väl
stå ut med att mentackskaruha@hotmail.com
hör av sig med sina briljanta ideér?
Man ska vara tacksam!

Kattpensionatet då?
Nä, det sökte jag inte.
Det måste väl finnas gränser på hur
långt man kan ta skämten!

//En mycket allvarlig ung dam.




Idag kollade jag på televisionen.
Mitt i filmen var det reklamavbrott.
Inga konstigheter med det.

Som vanligt var det lite om svältande barn
med flugor i magen och ledsna ögon.
Dom som vill ha ens pengar för att få mat
och skolgång och allt var det är.
Bra grej säkert.

Men!

Mitt i reklamen med dom ledsna barnen
så råkar VÄRLDENS gladaste barn dyka upp.
En liten tjock negerbebis som nästan
steppar ut ur sin lilla halmkorg av lycka.
Sådär härligt mätt och belåten.

Jag skrattade.
Jag skrattade massor.
Älska reklambloopers med
tillhörande 90-nummer.

Ska jag skänka alla mina fjuttiga små slantar,
så ska jag skänka dom till honom!

Mer ska ha mer!
Mer mat till den glada tjocka!
Han är nog det enda barnet i stammen
som blir riktigt glad av lite mer ris.

Åh! 
Lilla gottegris!





Igår så fanns det inget vatten.
Han jag bor med hade stängt av?

Så jag fick springa och kissa på Oslo Kino.
Löjligt.

Jag vill vara en ren tjej,
så jag tvättade snippan med ramlösa.
Jag skrattade så jag nästan ramlade omkull.
Kolsyra kittlar.

Sen kissade jag i en hink och åkte till Göteborg.


Alltså.

57 sökande.
Utbildade och rediga typer.
Vem fick det?

Jag.

Men det finns inte tid att fira.
Jag måste nämligen kurera
min nacke och axel.

Jag har stelnat och skaffat mig
en ny sorts hållning.

Ska försöka få tillbaka min gamla
och banka ner överkroppen en aning.
Det är liksom inte snyggt när axlarna
är uppe vid öronen och hälsar.
Man kan iof hänga bh-banden över öronen?
Så kanske det gör mindre ont?
Som en mitella.
Men herrejösses vad smart.

Man hör varför jag får alla jobb.