mentackskaruha

Dom längsta dagarna i ditt liv är när du
är höggravid och har gått över tiden.

Jag gjorde allt den veckan för att få ut bebisen.
Jag rullade runt på gator och torg, kånkade upp min
kropp för trapporna och hade sex 3 gånger om dagen.

Inget hjälpte.

På torsdagen mailade jag barnmorskan och skrev att
jag orkar inte mer, vad gör jag?
Du väntar, svarade hon.
Fel svar.

Så blev det fredag och jag började bli irriterad på den
i magen som var sex hela dagar försenad.
Jag kallade den för dum som inte kunde hitta ut.
Hur svårt kunde det var?
Det fanns EN väg ut och huvudet hade den fixerat för en månad sen.
Jag började fundera på om den inte var lite utvecklingsstörd ändå.

Det blev eftermiddag och jag fick med mig Magnus till hans värsta affär, Ica Maxi.
Jag var sugen på sandkakor och en flaska klour,
men fick nöja mig med apelsiner.
När vi strosade runt bland frukten så känns det som
bebisen ramlar ut och hamnar i trosan, var det så enkelt?
Jag kollar efter, men ingen bebis.
Magnus anar att något är på gång och vill hem och
vänta in värkarna.
Jag skrattar åt tokerierna och letar vidare efter den perfekta apelsinen.

Vi kommer hem och direkt börjar det krampa lite.
Jag säger ingenting utan andas bort smärtan i smyg och jag
bestämmer att idag är det filmkväll,
inget ska få förstöra min filmkväll!

Vi lägger oss i soffan och filmkvällen startar.
Det är lugnt i magen och jag känner mig lugn
eftersom jag så smart bokat in en mys i soffan istället
för att vara på sjukhus och "skita ut en hörnsoffa" .

Klockan blir 23:00 och helt plötsligt börjar
det värka igen.
Jag säger till Magnus att den där kräftröran måste
varit gammal som jag åt i morse,
för fy i helvete vad det krampar i tarmarna.

Magnus plockar snabbt fram sin mobil och börjar
klocka min känsliga tarm.
Var sjätte minut gör sig kräftan påmind.

Runt midnatt så erkänner jag för Magnus
att det inte alls är kräftröran, utan att det
är bebisen som börjar bli startklar.
Han blev inte förvånad.

Jag andas igenom varje värk som ett proffs,
trots utebliva profylaxkurser.
Vid 03:30 ringer Magnus BB och
dom vill att jag ska komma in.
Värkarna är nu var tredje minut.
Jag är inte riktigt redo.
Magnus tar till det tunga artilleriet och ringer
min mamma och mormor som också ska vara
med på förlossningen och efter mindre än tio minuter,
står dom på hallmattan.

Då går slemproppen.

Jag blir snabbt inpackad i bilen och alla fyra styr
kosan mot Östra Sjukhuset.
Jag andas bort värkar som nu börjar komma mellan
1 minut och 3 minuters mellanrum,
mamma tror att bebin kommer anlända i bilen.
Men jag kniper, inget gegg i nya kombin!

Jag är lugn som en filbunke och all oro jag gått med
under graviditeten är som bortblåst.
Det gör för ont för att hålla på och grubbla,
nu ska den bara ut och jag tänker göra det med finess.

Kommer in och blir ihopkopplad i en maskin som
har koll på hjärtat och värkarna.
Värkarna är kraftiga och det gör ont, förbannat ont.
Barnmorskan berättar att det är dags,
det är ett litet barn påväg, men jag är bara öppen 3 cm
så detta kan ta ett tag.

Klockan är nu 04:00.

Andas.