mentackskaruha

Så var Tintin ute och det var dax för käk.
Amma eller inte?

Känslan fanns där direkt.
Jag ville inte.
Jag vill ge flaska direkt,
Magnus skulle mata.

Personalen på BB fick panik,
det skickades in amningstekniker på vårt
famlijerum för att tjata, hota och skälla.
Jag var tydligen en hemsk människa,
en opålitlig individ som kanske inte ens
älskade mitt barn?
Jag log fint och talade om att det inte
kändes bra och jag kommer göra på det
sättet som känns bäst.
Nöjd mamma, nöjd bebis.
Enkel matematik.
När dom lämnat rummet och förnedrat
mig på olika sätt som att slita bebisen
ur mina armar, så grät jag.

Jag tänkte försöka amma när jag kom hem.
När vi provade för första gången så
stirrade Tintin rakt in i min ögon och
slickade runt runt bröstvårtan
och då bestämdes det,
detta får bli en flaskbebis.

På BB hade dom sagt att detta är en katastrof.
Barnet behöver närheten, tryggheten och näringen.
Nu är det ju faktiskt så att som liten spädis
dricker man inte själv ur flaskan, närhet.
Man äter med både mamma och pappa, trygghet.
Jag pumpade i början, näring.

Allt går att lösa.

Detta har resulterat i att vi nu har en nio veckors
bebis som äter var fjärde timme och är glad och
skrattar när han inte äter, ibland även under måltid.
Han somnar vid nio på kvällen och sover ända
fram till sex på morgonen, då Magnus matar innan jobb.
Han sover själv i egen säng hela natten
framtills att jag vaknar och går upp och
hämtar honom för morgonmys.
Han följer kurvan exakt och är ovanligt stark
enligt imponerande bvc-folk.
Inte vad jag själv skulle kalla en katastrof.

Jag är hellre Tintins mamma än Tintins mat
och jag köper hellre napp än att vara en.

Amning alltså,
sicket påhitt.