Det är med inte alltför många tårar
jag tar farväl nu.
I tio år gav jag staden en chans.
Men göteborg kom aldrig riktigt igång.
Trög, trögre och mest trög?
Så jag har packat mitt pick och pack nu
för att ge mig ut på nya äventyr.
Dom sex första åren var bortkastad tid
(minus min lilla låtsasfulla kamrat jonna blixten)
med kir, vitt puder och idioter.
Jag hade en "bästa" kompis som hade
begåvats med havregrynsgröt till hjärna
och ett så fult inre att hitler bleknar.
Konstigt val?
Jo, men jag var femton och lite lost.
Man får vara det, det hör till.
Nu är jag arton eller hur det nu var och
bitarna har hamnat på plats.
Det vackraste pusslet i världen,
kan man verkligen säga.
Det är inte mycket jag kommer sakna,
det ska vara dom nära och kära då.
Ni är inte många, men ni är fantastiskt bra.
Bilen rullar innan det blir tisdag.
Bilen som är fylld med halva mitt liv,
andra halvan står i svarta sopsäckar
på Marconigatan.
Det fick liksom inte plats.
Men nu har jag rum för nytt.
Du kanske är välkommen att fylla upp?
Tacklista:
Jag vill tacka mamma för att du har
lurat i mig att jag är bäst.
Det är en bra känsla!
Jag vill tacka pappa för att du...
...nä, jag bara skoja.
Jag har ju ingen.
Jag vill tacka gud för att du
inte finns, vilket har gjort mig
så himla stark, fin och sjävständig.
Sen vill jag tacka alla som jag älskar (tack kim).
Jag nämner såklart inga namn (kim),
då glöms bara en och så ska den
hålla på och sura och skicka otrevliga sms.
Typiskt!
Hatlista:
Kaninen.
Du bara förstör och håller på.
Förresten luktar ditt kiss jävligt äckligt,
du borde kolla upp det.
Men torka tårarna nu, hjärtegullor.
För bloggen lever vidare,
den kommer bara sakta men
säkert börja tala ett annat språk.
Jag älskar dig!
Ciao!
"Bryt upp, bryt upp!
Den stora dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr."
