Det är med inte alltför många tårar jag tar farväl nu.
I tio år gav jag staden en chans. Men göteborg kom aldrig riktigt igång. Trög, trögre och mest trög?
Så jag har packat mitt pick och pack nu för att ge mig ut på nya äventyr.
Dom sex första åren var bortkastad tid (minus min lilla låtsasfulla kamrat jonna blixten) med kir, vitt puder och idioter. Jag hade en "bästa" kompis som hade begåvats med havregrynsgröt till hjärna och ett så fult inre att hitler bleknar. Konstigt val? Jo, men jag var femton och lite lost. Man får vara det, det hör till.
Nu är jag arton eller hur det nu var och bitarna har hamnat på plats. Det vackraste pusslet i världen, kan man verkligen säga.
Det är inte mycket jag kommer sakna, det ska vara dom nära och kära då. Ni är inte många, men ni är fantastiskt bra.
Bilen rullar innan det blir tisdag. Bilen som är fylld med halva mitt liv, andra halvan står i svarta sopsäckar på Marconigatan. Det fick liksom inte plats. Men nu har jag rum för nytt.
Du kanske är välkommen att fylla upp?
Tacklista: Jag vill tacka mamma för att du har lurat i mig att jag är bäst. Det är en bra känsla!
Jag vill tacka pappa för att du... ...nä, jag bara skoja. Jag har ju ingen.
Jag vill tacka gud för att du inte finns, vilket har gjort mig så himla stark, fin och sjävständig.
Sen vill jag tacka alla som jag älskar (tack kim). Jag nämner såklart inga namn (kim), då glöms bara en och så ska den hålla på och sura och skicka otrevliga sms. Typiskt!
Hatlista: Kaninen. Du bara förstör och håller på. Förresten luktar ditt kiss jävligt äckligt, du borde kolla upp det.
Men torka tårarna nu, hjärtegullor. För bloggen lever vidare, den kommer bara sakta men säkert börja tala ett annat språk.
Jag älskar dig! Ciao!
"Bryt upp, bryt upp! Den stora dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr."
Den värsta smärtan. Den som inte syns, men känns. Nej, inte ångest! Skärp er.
Det är i pannan. Hela pannan är öm och skadad. Men varför syns det inte? Jo, för att det är ett hudfärgsmärke. Det är det mest hemska märket man kan ha.
Jag vet inte hur jag fick så ont, men det kan ha att göra med att jag gick in med huvudet före i en lyckstolpe igår natt.
Ibland undrar jag lite över Astrid. Astrid "Tokfia" Lindgren.
Hur tänkte hon? Var hon sjuk? Maskrosbarn? Fanns hon på riktigt? Morfinist?
Pippi Långstrump:
Världens starkaste flicka som bor med häst och apa. Har en död ängel till mamma och en negerkung till pappa. Okej? Hon äter piller så hon inte "ska bliva stur". Pippi knarkar.
Karlsson på taket:
Tjock liten minifarbror helt utan hjärta. Inga föräldrar, men kom till ändå. Girig och dum, snål och ful. Han kan flyga, säger Lillebror... ...men ingen annan ser. Lillebror knarkar.
Rasmus på luffen:
Inga föräldrar. Lever på gatan och livnär sig på att tigga ihop med en väldigt mycket äldre man. Rasmus måste börja knarka.
Alla barn i Bullerbyn:
Oj, helt plötsligt så är det så mycket föräldrar att man knappt vet ut eller in. Allt eller inget! Va? Inget knark och ingen misär? Jag tror någon annan skrivit boken.
du har inte rent mjöl i näsan om du ser detta flyga förbi på himlen.
Jag och Mammi skulle handla middag. Vi gick runt på affären och funderade... Inget i matväg föll oss i smaken förutom det som fanns på chipshyllan.
Ett halvt kilo chips fick det bli. Med dip, massor av dip.
När vi kom hem så hällde jag upp i skål och Mammi gick på toaletten.
När hon var borta (5 min) så hann jag äta halva innehållet själv. Menvagörjag? När hon kom tillbaka undrade hon varför jag inte hällt upp alla chipsen på en gång. Eh...jorusatteh? Så tog hon tre chips och satte sig vid datorn. Då! Då åt jag upp resten.
Man kan säga att jag tryckte i mig alla själv, så kan man säga...för så var det! Äcklig!
Efteråt var jag tvungen att ta av mig kläderna, jag hade redan vuxit ur dom. Byxorna var två storlekar för små och tröjan bara rullade upp för chipsvalkarna och satte sig snyggt under tuttarna, Så där som på ett riktigt fett fetto. Åfy!
Jag satte klockan på 06.00 för att kunna vandra av mig några gram med en härlig powerwalk...
...men när klockan ringde på morgonen var jag precis lika fet som kvällen innan och kunde inte ta mig ur soffan. Lyftkran, nån?
Man kan inte promenera med 300 kilos övervikt. Det går inte.
S K Ö N T ! För jag har aldrig tyckt om att gå ändå!
...fast det var en gång. En liten jävla gång! Men oj, vad fel jag hade.
Marilyn Manson var då för mig en rätt ball snubbe. "Då", betyder åtta år sen.
Det fanns en låt som jag aldrig riktigt förstod dock. Alltså, den var ju fin och så. Men...sjunga om mat?
Jag var med likasinnade vänner en kväll och vi sjöng med i musiken. Jag vrålar ihop med Marilyn: "-I know its the last potatooo!"
Allt stannar upp!
Kim, vad sjöng du? Eh. Jag sjöng om den sista potatisen? Alla skrattade rått. Himlade med ögonen. Alltså jag himlade också! Jag tyckte också det var konstigt.
Men det var inte så konstigt, det var jag som var konstig för han sjöng ju: "-The last day on earth". och det förklarades tydligt för på ett sådär elakt skrattandes tjejsätt. Oj. Jag var inte cool.
Det var sista gången jag hade fel, det bestämde jag efter att rodnaden lagt sig. Sista gången!
Och inga fel har jag haft sen dess, även om jag en gång trodde att Sverige var 1500 mil långt... ... men det räknas ju inte ens.
Jag vill att du ska se det här när du vaknar. Jag vill att du ska veta vilken otrolig människa du är.
Hur du alltid kommer med fina ord och får en att må bra. Hur du alltid tycker jag är vacker (säger att du tycker det) fast man knappt kan ursklija vad som är fram eller bak. Snäll! Typiskt dig.
Det är fantastiskt att få ha dig i mitt liv och jag önskar att jag kunde packa ner dig i en väska, för att sen ha dig med mig till Oslo. Men det går ju inte. Alltså inte för att du är tjock och inte får plats i väskor! Utan för att du studerar såklart.
Jag blir glad när jag märker att du blir stolt på riktigt när jag gör något bra. Det är inte bara en klapp på axeln, utan känslorna bara ramlar ur dig. Lipsill.
Jag hoppas att jag ger dig lika mycket som du ger mig:
Som när jag följde med dig på juggefest utan att gnälla.
Eller när du fick låna mina skor för att gå i skogen, för att jag tyckte vårt fett skulle komma i rullning. Sen när du ville jogga så fick jag plötslig astma, syyynd.
När jag åkte med dig till din morfar ute på den Ungerska landsbygden och inte alls hatade den där otroligt otrevliga hunden och hoppade runt och skrek likt en liten töntig tjej.
Eller kanske när du fått hem ett ligg efter en svettig natt på klubb och jag skulle ha korvmacka. Du minns att jag tappade korven och ramlade runt i mörkret och undrar "-were is my korv?". Jag ramlade och råkade hamna i gränsle över ditt sex. Jag lovar att jag råkade!
Allt detta har jag gjort med kärlek. Kärlek och lite palinka.
Sen vill jag såklart säga förlåt för att du fick sitta och glo på mig på jobbet i somras för att få umgås lite. Tänk att du kom, fast du var livrädd hela natten. Åh, fantastiskt.
Men jag ville som sagt bara att du skulle få veta att du är toppen. Jag tror inte du får höra det så ofta som du borde.
Dagen började med ett svettigt träningspass på världens tokigaste gym. Älska tanten som tränade i badkläder. Att titta på skumpiga tant-tuttar får faktiskt tiden att gå fortare när man sitter på en motionscykel. Tack!
Efter blev jag bjuden på grekiskt av en underbar kvinna!
Inte nog med det!
På kvällen var det rödvin och youtube med en annan härlig dam. Vi drog ut och kollade läget på stan. Åh, herregud!
Jag vet inte vad som var värst?
Det utvecklingstörda plåstret som nån hade dragit med sig? Killen som såg ut som en härlig mix av en ful liten gris och Karlsson på taket? Ynglingen som var 22 men såg ut som 43 och påminde starkt om Svullo?
Alla ville ligga. Haha!
Det jag vet dock är att jag och Karolina var fantastiska!
Ni skulle bara se mig flyga förbi med en cigarett i mungipan och skakandes på rumpan.
Det är en syn man sent glömmer. Aldrig glömmer? En syn jag själv tycker är fantastisk!
Men dagen har inte bara varit underbar. Jag var nämligen med om något hemskt. Det var en mamma som satt och halsade starköl i lekpaken ihop med sin lilla bebis. Man får inte! Jag gav henne blicken. The blick. Hon frågade vad jag glodde på. Men dum? En apa som liknar dig? Jag skulle precis kavla upp armarna och läxa upp den lilla alkoholnissen...
....när jag såg att det fanns en hund. Jag vände om fort och knep ihop ögonen måtte jag bara inte vandra in i stolpen. Nä, jag klarade mig. Sen sprang jag snabbare än batmobilen och hoppade på närmsta buss. Jag kunde ha dött!
Vilken dag! Men jag lever.
Theophilus London sjunger igen och rumpan har satts i skakning.
Jag längtar till morgondagen. Jag vill ut på nya äventyr.
Jag duschar på jobbet. Jag får skrubba och hålla på. Gymsvett är alltid lite extra mödosamt att bli av med. Men tillslut blir jag ren, fin och svettfri.
Jag tar mig diskret från dusch till toaletten. Ska precis spackla över det som inte ska synas.
Då har det som inte får hända hänt!
Sminket? Var är du? Inte här och inte där.
Jag måste jobba oretuscherad. Mina kollegor får se den nakna sanningen.
Ingen skrattar? Ingen pekar? Varför kastar ingen sten?