Det kryddar mitt ego, som egentligen är färdigkryddat. Men jag har en kompis som säger att man "aldrig kan ha för mycket peppar på maten". Så då lever jag efter det. Fast minus peppar då, för de kan man verkligen få för mycket av.
Fick ni ihop vad jag menade där? Knappt jag heller. Men det var smart! Riktigt smart!
Jag sitter ensam på ena sidan av köksbordet och betraktar en scen som endast Norén kan ha regisserat.
Mamma har nämligen suttit och raggat på Internet nu igen. Hon har letat upp och tagit hem.
Mamma är liten. Den är stor. Mamma hatar musik. Den har rytmen i blodet. Mamma skäms av onani. Den startar internetgrupper om onani. Mamma hatar djur. Den har med sig en hund.
Att äta frukost tillsammans med "Helan och Halvan" är är underhållning i klass med valfritt kanal 5-program.
"Hej! Du har kommit till Kimmens automatiska telefonsvarare. Jag kan tyvärr inte ta ditt samtal just nu, men om du lämnar namn och nummer så ringer jag upp. Hejdå."
Jag mår bra av att sluta röka. Jag mår bra av att sluta röka. Jag mår bra av att sluta röka. Jag mår bra av att sluta röka. Jag mår bra av att sluta röka. Jag mår bra av att sluta röka.
Idag vaknade jag i mitt sunkiga rum. Tände en cigarett och kröp ut till kaffebryggaren. Tog mig vidare ut till toaletten och kissade med öppen dörr.
Ignorerade skräpet överallt och tände en till cigarett.
Då slog det mig. Vad gör jag?
Panik.
Jag ser för första gången klart. Detta är inte okej.
Panik.
Hoppade in i duschen och smetade in ny hårfärg i håret. Får utväxten dig att se flint ut, ha inte utväxt? Slängde cigarettarerna, kokade mig en kopp te och åt frukost.
Nu är jag på väg till mitt gym. Det får vara nog nu.
Två paket cigaretter om dagen. Rökt sen jag var elva år. Jag slutar nu.
Kaffe är nu te. Cigarett är nu träning. Natt är nu sova . Morgon är nu frukost.
Frukosten avklarad. Det blev tre ägg i ett stekt? Sen tre bitar sill på det. Mamma stekte stolt.
Jag avslutade det hela med en rejäl klunk ur glaset vi fimpar i.
Sen kallade toaletten och jag var inte sen till att tacka ja till inbjudan.
Nukör vi varannan låt på spotify. Jag tar Ken Ring, hon tar Celine Dion. Vi vill nog inte det egentligen, men det verkar irritera varandra. Så vi fortsätter.
Jag vaknar klockan åtta och gör 34 klädbyten. Det slutar med det första jag tog på mig. Skjorta och vattenkammat hår i fläta.
Jag springer till bussen och har inte en susning hur jag ska hitta. Men efter några byten så står jag äntligen vid rätt hållplats. Jag har nu femton minuter att leta mig fram i radhusdjungeln.
Hur hittar jag nu då? Klockan tickar och alla jag frågar pekar åt olika håll.
Jag ringer chefen och hon ger mig en vägbeskrivning som tar mig hela vägen uppför ett berg. Där stod huset, så himla gult och ståtligt.
Chefen möter mig och jag är sen. Jag är inte bara sen jag sprutar svett efter alla luriga backar hit och dit.
Tänk fort, Kimpa! Jag sträcker fram mina fantastiska arbetsintyg, där dom finaste orden haglar över mitt namn. Sen fyrar jag av mitt bästa leende. Är jag i hamn?
Hon blir imponerad.
Vi sitter och pratar i en soffa och jag svarar på alla frågar med krystad ton. Sen blir jag den vanliga Kim och hon säger att jag har skinn på näsan. Jag är då nära att dra ett Michael Jackson-skämt, något påhittigt om hans hudlösa snok. Men jag håller mig.
Efter ett tag börjar vi avrunda och hon vet nu vart jag växte upp och att Jens kastade ut toaletten i Oslo. Hon vet även att jag är fantastisk och har en kompetens som inte går av för hackor.
Hon avslutar med ett: "Jag ger aldrig besked direkt på intervjun... men självklart ska du arbeta här. Välkommen!" Jag är i hamn.
Precis när jag skulle springa iväg till min fika med underbara Sara så plingar det på ytterdörren.
Det var ett gäng grannar från olika våningar, dom höll i damen som bor på samma våningsplan som jag själv.
Hej, tar du tanten? Va?
Så där stod jag med en förvirrad tant som tappat förmågan att tala. Det var såklart bara att ringa 112.
112: -Är hon blek? Va? Kom nu istället, jag ska med spårvagnen!
Dom kom fort. Jag förklarade hennes tillstånd och lämnade sen över. Varsågod!
Hur kommer det sig att det alltid är jag som ska hålla på och hjälpa? Okej, ofta är det jag som springer fram och hjälper till. Styr upp, liksom.
Men när tanter blir sjuka, måste ni ringa på min dörr då? Den som hittar, får ta det! Ta ert ansvar, apor!
Men hon vilar nu i tryggt förvar på sjukhus och jag hoppas såklart att lille tanten blir frisk snart.
Och vi kan dra ett streck över att du skrek att jag är en stygg äcklig flicka. Vi gör det för din skull. Det blir så pinsamt för dig när vi ses i tvättstugan annars.
Jag fyller mina dagar med en massa ovettigt istället för att bota cancer och rädda världen.
Det är faktiskt riktigt skönt. Idag har jag umgåtts med Jimmy. Vi gick från att vara bästa kompisar, till att bli ett fyraårigt kärlekspar. Efter att det tog slut så var vi bästisar igen och nu har vi blivit charmiga tvillingar.
Jag fick se ett klipp på youtube och började gråta floder.
Det var en otroligt emotionellt stund i mitt liv. Gud, vad konstigt.
Jag som har en sådan välpolerad fasad och nu bara raserades den på två sekunder. Nymålad och allt. Åh, nu måste jag göra om!
Varken svältande barn, ledsna människor, djurplågeri, Michael Jacksons död eller barn i källaren har fått mig till en sådan reaktion. Men när det kommer till att måla figurer i sand... ...då gråter Limpis.
