Jag fick oväntat besök mitt i natten. En aspackad.
Som den fina vän jag är, bäddade jag snällt ner honom i min säng och gick och la mig på soffan. Jag kunde ha utnyttjat situationen och sexat med honom i sömnen. Men man får inte och jag vet det. Jag kanske inte ens ville? Hoppsan!
På morgonen väckte jag alla med en mysig frukost och en liten cermoni. Tända fjärde-ljusetcermoni!
Alla undrar varför jag hatar hundar så himla mycket.
Jag vill tala om varför nu.
För nitton år sen skulle jag gå på kalas i Uppsala. Det var en stor släktmiddag och jag hade fått en ny fin dress.
Jag var så stolt över mina nya kalasbyxor och den lilla klänningen. Jag trampade in på festen och kände att denna middag var till min ära.
Fem år och redan så härlig.
Det fanns en liten hund på festen som hette Bella. Konstigt namn på en pojkhund?
Bella kom emot mig med världens fart och hoppade upp för att hälsa. Den fick då syn på mina kalasbyxor och tyckte antagligen att dom var otroligt sexiga.
Bella spände klorna i min vad och juckade loss på mitt lilla femåriga ben.
Alla försökte dra bort runkhunden men den satt fast. Efter ett tag släpptes benet, den var färdig då.
Den innan så stolta lilla tjejen hade på tre röda fått sina nya fina kläder helt nerkladdade av djursäd.
Och det gjorde ont där klorna hakat sig fast och kläderna var trasiga.
Anton slog huvudet på spiken och skrev den perfekta låten. Om mig. För mig. Till mig. Fast det vet han nog inte om. ÄN.
Jag kan nu ha bakgrundsmusik till mitt hemmasittande.
Jag drar snart. Men jag tar med mig låten. Som ett minne. Ett minne över att jag faktiskt överlevde.
Typiskt mig. Att överleva alltså.
Nu är det bara väntan, inget kvar att hämta Kan stå i mitten av nordstan och ändå vara ensam Och Göteborg är vackert, men inte mycket mer Tryggt och stelt och det ger mig ingen lycka mer För hela staden äcklar mig men jag är dum och stannar Den är en tjej jag tatt tillbaka fast hon knullat andra Men kyss mig på munnen, vi glömmer det bara för kvällen Ta mina händer, bara håll i dom vad som än händer Och alla dansar och dom ler när dom sjunger om ångest Och DJn spelar samma låtar för hundrade gången Finns inget här att hämta, bara misär och längtan Så håll mig hårt för ikväll är jag så jävla ensam Försöker kväva känslan men jag längtar hem Dom sjunger om att dekadens är min bästa vän Och det slår mig när orden kommer ur min mun Hur den här staden dödar dig när du är ung
Ta mig härifrån Lilla London
Nu är det bara ängslan, som att vara fängslad Det är samma känsla ifrån höghusen till radhuslängan Eller i innerstan, för det finns inget kvar Av det man en gång haft eller ville ha Och alla drömmarna dom stulit och sen dratt i smutsen Så man har gett upp en efter en för en plats som vuxen Finns ingen nostalgi, bara ett låtsasliv Jag måste göra nåt snart innan jag får panik Finns inget kvar att nämna, bara en stad att bränna Så håll ut lågorna så länge det finns gas i tändarn Och jag vill inte verka obstinat, men jag älskar att hata den här fucking stan
Den där debatten som pågår om tjejen som inte fick ha sin heltäckande slöja på sig och samtidigt jobba på dagis.
Men eru seriös?
JAG blir rädd när en sån hoppar på bussen eller står bakom mig i kön. Jag bara väntar på att den ska plocka fram en karatepinne och börja veva runt med. Kanske peta i ögonen, aj!
Men som vuxen får jag bara le och se glad ut, hälsa lite vänligt och inte visa skräcken.
Men dagisbarn, kom igen.
Varför ens ta upp frågor men självklara svar? Du får inte.
Vad du gör på din fritid är din ensak, som man brukar säga.
Själv kollar jag på porr tills ögonen blöder. Det är lika avslappnande för mig som när du kanske lyssnar på underlig valsång. Men jag gör det inte på jobbet, jag spelar efter reglerna.
Gör det du med, så slipper den där Ekdahl vara med i tv igen.
Jag och mormor gjorde ett ärligt försök med att agera mysiga typiska svenskar.
Men vi hatade Jul på Liseberg. Det var förbannat kallt och kaninerna störde.
Renarna luktade bajs och den roliga spegeln var inte rolig längre.
Det bästa var dock att låtsasjesusbarnet i den lilla krubban var blå i fejjan. Absolut stendöd. Jag stirrade och vrålade OSMAKLIGT! DÖD BEBIS! ÅFY! Sen galopperade mormor och jag fnissandes därifrån.
Jag har varit på dåligt humör idag, en riktig skata. Jag har tänkt fula tankar. Väldigt fula. Dödstraffsfula.
Men det är över nu och vi ska ha en liten fest för mitt namn med nära och kära (tre riktiga personer!). Livet blir bra mycket härligare om jag är trevlig och rar.
