mentackskaruha

Pass på!
Nu ska jag tjejblogga.

Men vad skriver man?

Att man köpt smink?
Ok, jag har köpt smink.

Vilket märke?
Nivea.

Dyrt?
Nej, 50% på hela sortimentet.

Glad?
Väldigt.

Bild?


Åh, det var superenkelt att tjejblogga.
Kan tänka mig att läsarsiffrorna
skjuter i höjden nu.

Veckan i bilder:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Röker och snusar, ansvarsfull mamma du är.



Svar: Tack! Vad glad jag blir, så himla roligt när folk
lägger märke till att man är ansvarsfull!


Puss!

När jag och Magnus firade 1 år
skrev jag en kärlekslåt till honom.

Bara ett halvår senare sitter vi
en lördagsmorgon och spelar
denna låt.
Fast nu med en liten vacker bebis
som körar.

Man kan säga att vi är som
nutidens von Trapp.
Fast lite roligare och lite snyggare.

 

När man lagt på sig 30 kg under en
graviditeten så måste man lägga in
högsta växeln och börja smalna
av fort.

Jag valde nutrilett.
7 dagar, 6 kilo.

Dag 8 så ville jag se om jag hamnat
i ketos.
Ett tillstånd i kroppen när den börjar
förvandla fett till energi på grund av
låg kolhydratkost.
Mest effektivt vid snabb viktnedgång.

Jag köpte stickor på apoteket för att
testa kisset om jag var på rätt väg.

Kvällen kom och det var dags för min
kvällsrengöring.
Jag pussade lite på barnet och pappan
för att sen glatt skutta in och duscha.

Då kände jag att jag var kissnödig och
påmindes om stickorna jag köpt.
Varför inte slå två flugor i en smäll
och kissa på stickan stående i badkaret?
Smart!
Jag tog fram stickan höll den under mig
och kissade.
Vänder mig om för att ta burken där
man kollar av om man är vinröd som
i ketos eller ljusorange som i inte ketos.

Jag kollar av efter exakt 15 sekunder och
stickan lyser mörkrött.
Jag blir så jävla lycklig att jag glömmer
av att jag står naken i massa kiss.
Jag ramlar.
Jag faller baklänges från stående till
liggandes på någon millesekund
och det smäller.
Det känns som benet går av.
Det känns som armbågen går i
tusen bitar och bakhuvudet,
mitt kära bakhuvud slår rakt in i
badkarskanten.

Första tanken, är jag död?
Andra tanken, Tintin!
Tredje tanken, fan vad pinigt,

Som tur är har jag låst och reser mig snabbt upp,
sådär snabbt som när man ramlat och skäms.
Jag virar in mig i handduken utan att skölja
av mig och springer ut till en Magnus som sitter
och kollar mot toaletten.
Jag förklarar som ett litet barn att jag precis
ramlat och han måste blåsa.
Han blåste aldrig, men han kramade tills lite
gick över.
Han undrade om jag halkat på utspillt schampo?
Jaaaaa, gnydde jag och fnissade till lite.
Jag undrade såklart varför han inte sparkat in
dörren och räddat mig?
Men han hade uppfattat det som att jag tappat
balsamflaskan eller kanske en rakhyvel bara.

Sen gick jag skamset tillbaka för att duscha.
Jag lämnade olåst efter tydlig tillsägning
av oroliga tanten.

Blå över hela kroppen och ett bultande bakhuvud
klev jag försiktigt i badkaret igen.

Då mindes jag,
JAG TJOCKISEN ÄR I KETOS
och bäst av allt när jag ramlar i ett
badkar så låter det som om en liten rakhyvel tappas.
Lilla lilla jag.

Alla barn skriker,
det är bara så.

Det är värme, kyla, full blöja, magknip, uttråkade,
övertrötta, hungriga, ensam, vill leka, tänder.

När ens barn börjar skrika är det bara att sätta
igång att kolla vad det kan vara,
om du inte direkt hör det på skriket.
Man får prova sig fram.

För pappan hemma hos oss betyder alla
skrik att det gör ont.
Väldigt ont.

Han blir så orolig att han nästan är beredd
att ringa 112 direkt.
Jag få lugna ner.

Igår slog det över,
jag tröttnade.

I Göteborg så är hösten på ingång,
men sommaren vill inte riktigt släppa till.
Vilket resulterar i sol, hetta och det är
förbannat kvalmigt.
För oss vuxna så är det fruktansvärt att
gå runt kladdiga och att luften är så kvav
att andningen blir trög som vid ångest.
Men vi vet att så fort himlen öppnar sig,
så lättar livet.

Är du nio veckor och samma sak händer för dig,
fast lägg på en blöja och värmeutslag på det.
Sen att du inte har en aning om varför det känns
som det känns.
Det kan vi kalla ångest.
Det spelar ingen roll att mamma eller pappa vädrar
bebisen på skötbordet och berättar att det går över
snart.
För det man förstår inte riktigt.

Igår var en sån dag.
När man knappt kunde andas.

När Magnus då för femte gången säger att
det är nåt fel på bebisens mage och han
måste ha väldigt ont,
HALLÅ?

Efter bebisen somnat gott i ett då avsvalnat rum
så gick vi ut och pratade på balkongen.
För jag vägrar bli ett sånt par där
komunikationen inte riktigt når fram.

Vi kom överens om att bebisen inte alltid
är akut sjuk för att den skriker.
Och om den skulle bli det,
så märker vi det.
Föräldrar har det inbyggt.

När vi kommer in så frågar Magnus
om vi kanske ska sätta pyjamas på
den lille, så inte han blir för kall.
Bebisar blir ju så lätt förkylda.

Gullepappan.
Lika orolig som en liten tant.

Ingen tid kvar på dagen.

Dax att krypa ner brevid mannen
som pratar i sömnen och lyssa på
sonen som pruttar sig genom natten.

Magnus har alltid något intressant att
berätta, speciellt när han sover!

Igår natt låg han och fnissade gott
efter han somnat, men helt plötsligt
hände något och jag hörde att han
pratade med polisen.

Det bästa med Magnus sömnprateri är
att man kan ställa frågor och han svarar.

Så jag frågade såklart varför han pratade
med polisen?
Kim, jag ska få ut dig ur fängelset,
men du måste sluta moona.

Detta måste bero på att varje kväll
går jag runt i ett par förstora grå
mjukisbrallor som jämt åker ner.
Och med tanke på att jag var satt i fängelse
på grund av detta i hans sömn,
så måste han tycka att jag ser rätt
förskräcklig ut i dom :)

Undrar vad som kommer sägas inatt,
hoppas på något riktigt pinigt.

Sovgott.

Jag är verkligen världens bästa mamma nästan hela tiden,
men ibland undrar man alltså.

Folk höjer såklart på ögonbrynen när jag klär min son i
rosa klänning eller sätter ett hårspänne i luggen på honom.
Men allt det  där är bara tramsigheter och rör mig inte i ryggen.

Rosa klänning:
Han är söt i klänning.
Dock är inte rosa riktigt hans färg,
men klänningarna är nästan alltid rosa.
Anledningen är att kläderna som dom bestämt
att pojkarna ska ha är pikétröjor och denna
hetta mår en bebis inte bra av det.
Så klänning blir det.

Hårspänne i lugg:
Han är söt i hårspänne.
Min bebis har världens kaluffs och det är jättefint,
men det blir så fruktansvärt varmt nu.
Så hårspänne blir det.

Sen kommer vi till dagen då jag fick för mig att bebisens
favoritnapp inte var tillräckligt snygg (va?).
Så jag gick och köpte vad jag ansåg var snygga nappar
och gömde favoriten.
Vilket såklart resulterade i en väldigt arg och ledsen bebis.
Men jag gav mig inte.
Sen kom pappan och kollade på mig som om jag var helt
jävla dum i huvudet, då ramlade poletten ner.

Vad fan håller jag på med?

Så jag gick skamset och hämtade favoritnappen
och sa förlåt.

Som avslut på denna lilla skräckhistoria vill jag
säga att jag lärt mig av mitt misstag,
vi är sams och bebisen är jätteglad igen.

När man är påväg att skaffa barn
så kommer alla varningar från omgivningen.

Barn, redan?
Ni kommer bråka, ni kommer inte ha tid
för varandra, inte en lugn stund bla, bla, bla.

Fel, fel, fel!
Vi har lagt upp livet för att det ska
passa oss perfekt.
Känns något fel, så styr vi upp det.
Alla ska vara nöjda, liten som stor!

Vissa lördagar är det mormorsdejt.
På kvällen packar vi ihop det nödvändigaste
för bebisen och styr skutan mot
en glad mormor.

Där spenderar han natten medans
hans kära mamma och pappa
går på dejt.

På söndagen kommer vi och hämtar
upp en lycklig liten bebis som
lyser upp och skrattar när
han ser oss.

Sen kanske man vill gå ut själv med
sina vänner och bara få koppla av?
Inga problem, man får turas om.

För er som himlar med ögonen nu
och tänker: lämna bort en sån liten?
Så kan jag också berätta att första
mormorslördagen var redan när
Tintin bara var tre veckor gammal.
Sug på den ni!

Så var Tintin ute och det var dax för käk.
Amma eller inte?

Känslan fanns där direkt.
Jag ville inte.
Jag vill ge flaska direkt,
Magnus skulle mata.

Personalen på BB fick panik,
det skickades in amningstekniker på vårt
famlijerum för att tjata, hota och skälla.
Jag var tydligen en hemsk människa,
en opålitlig individ som kanske inte ens
älskade mitt barn?
Jag log fint och talade om att det inte
kändes bra och jag kommer göra på det
sättet som känns bäst.
Nöjd mamma, nöjd bebis.
Enkel matematik.
När dom lämnat rummet och förnedrat
mig på olika sätt som att slita bebisen
ur mina armar, så grät jag.

Jag tänkte försöka amma när jag kom hem.
När vi provade för första gången så
stirrade Tintin rakt in i min ögon och
slickade runt runt bröstvårtan
och då bestämdes det,
detta får bli en flaskbebis.

På BB hade dom sagt att detta är en katastrof.
Barnet behöver närheten, tryggheten och näringen.
Nu är det ju faktiskt så att som liten spädis
dricker man inte själv ur flaskan, närhet.
Man äter med både mamma och pappa, trygghet.
Jag pumpade i början, näring.

Allt går att lösa.

Detta har resulterat i att vi nu har en nio veckors
bebis som äter var fjärde timme och är glad och
skrattar när han inte äter, ibland även under måltid.
Han somnar vid nio på kvällen och sover ända
fram till sex på morgonen, då Magnus matar innan jobb.
Han sover själv i egen säng hela natten
framtills att jag vaknar och går upp och
hämtar honom för morgonmys.
Han följer kurvan exakt och är ovanligt stark
enligt imponerande bvc-folk.
Inte vad jag själv skulle kalla en katastrof.

Jag är hellre Tintins mamma än Tintins mat
och jag köper hellre napp än att vara en.

Amning alltså,
sicket påhitt.

Klockan är som sagt nu 04:00 och kära hjärtanes
vad det trycker på!
Barnmorskan föreslår att jag ska ta hela släkten
och kanske ta en liten promenad runt om i kvarteret.
Vi går ut och då börjar det,
värkarna är våldsamma och jag gråter ett par tårar.

Vi vaggar tillbaka med mig och jag lägger mig i
min säng i rum 1.
Värkarna kommer nu varannan minut och jag
andas och andas och andas och andas.
Det där med att ligga och surpla saft ur sugrör,
studsa på roliga medicinbollar eller få ett
mysigt bad är inte på tapeten för jag måste fokusera.

Efter tre timmar av smärta som är helt obeskrivlig
ska min barnmorska jag tilldelats gå av sitt pass,
hon säger att hon kommer tillbaka ikväll och att
vi kanske ses då.
Jag tänker att jag kanske inte riktigt signalerat att
det känns som om hela härligheten när som helst
spricker och allt innehåll kommer ramla ut.
Vi kommer inte ses igen.

Barnmorskan vinkar hejdå och min nya träder fram,
Gun-Britt.
Gun-Britt är en kvinna i fyrtioårs åldern, snygg med
snälla ögon.
Hon säger att man ser att jag är otroligt smärtpåverkad
och sticker fram lustgasmasken och ber mig suga åt
mig en rejäl fylla.
Inget händer?
Mamma provar och ramlar nästan omkull.
Gun-Britt drar på till max men inget händer,
hon frågar om jag vill ha ryggmärgsbedövning.
Jag skakar ja som svar och andas och andas,
när en värk är slut, så börjar nästa, ingen tid att vila.

En liten ung muskelbyggargubbe kommer in i rummet,
han är grönklädd med spruta i handen.
Nu kommer allt bli bättre säger han lugnande och
ber mig sitta upp och knyckla ihop mig till en boll,
försök det du med trettio kilo extra över magen.
Han lyckas tillslut få in sprutan och sprutar in,
vi väntar i tio minuter och han frågar om det känns bättre.

Jag svarar ja, varför i helvete svarar jag ja?
Det gör fortfarande lika ont, det gör så ont att
om jag inte har full koncentration så dör jag.

Bebisen i magen börjar må dåligt.
Gun-Britt berättar att jag måste andas in syre,
lustgas funkar inte, bebisen måste syresättas.
Bebisens hjärtljud är påväg att försvinna.
Jag andas och andas, jag ligger på sidan, fast det gör mest ont.
Jag ska rädda den, jag tänker fan inte gå tomhänt härifrån.
Hjärtljuden stiger, men doktor är redan tillkallad och han
kommer in och pratar om sugklocka.

SUGKLOCKA?
Tack, men nej tack.

Doktorn går igen och jag andas upp hjärtljuden.
Tre gånger till går hjärtljuden ner och jag
har en barnmorska som skriker i örat på mig att jag måste andas,
hon skriker att jag är stark, att jag klarar det!

Som svar får hon:
FITTAN I KUKEN, FITTAN I KUKEN...
Det är allt jag kan säga.

Jag är beredd på att ge upp, men Gun-Britt
tillåter inte det och känner efter om det har öppnats mer.
Nej, kroppen sammarbetar inte, men bebisen har bråttom.

Jag har nu stabiliserats barnets hjärtljud
och det börjar trycka på.
Jag skriker att nu bajsar jag,
dom säger att det bara känns så när barnet
bökar runt och trycker på.
Sen bajsade jag.

Eter en kvart vet jag att det är dags.
Jag föder nu, får jag fram.
Inte än, Kim, inte än, säger hon.
Men hon gick med på att känna efter om jag öppnats mer
på bara timmen som gått.
Gun-Britt tittar upp förvånat och säger du är öppen 8 cm,
barnet är påväg.

Ryggmärgsbedövningen har hamnat fel och bara bedövat mina knän,
men dom har ringt muskelbyggarkillen för att sätta in en ny.
Då säger hon det, det jag aldrig ville vara med om,
-Vi hinner inte sätta in bedövning, vi hinner inte.
Jag kommer få föda helt utan bedövning.
Klockan är nu 10 nånting och jag har kämpat sen 04:00.
Jag är trött.

Värkarna har hållt i sig och jag har inte fått i mig vätska,
för det finns ingen tid över till sån lyx.
Slutar jag andas dör barnet.
Pressen ligger över mig, men jag har redan bestämt,
allt kommer gå bra.

Det är dags för slutskedet och det kommer in två
barnmorskor till, dom tar på sig förkläden och
jag ser att barnmorskan gråter lite.
Hon har inte lämnat mig på hela tiden, inte
en minut har jag behövt vara ensam utan Gun-Britt.
Att jag hade hela familjen stående brevid tysta och
bara fanns där visste jag och räckte så.
För det var jag och Gun-Britt mot världen.

Jag är så trött, men slutet av smärtan börjar närma sig,
det är dags att krysta.
Rummet är lite mörkt och lampan nere vid muttan
gör att allt speglar sig i det lite glansiga taket.
Jag ser allt.
Jag ser hur huvudet skymtar ut för att sen åka in igen.
Jag tar i allt jag kan, jag krystar fast Gun-Britt säger
att måste vänta lite.
Men det går inte, den trycker på så innihelvete och
jag känner hur kraften är påväg att avta.
Helt plötsligt åker huvudet ut och stannar där,
det åker inte in igen.
Värkarna som plågat mig i sju timmar avtar
för första gången.
Hela rummet tystnar och alla ser frågande ut på mig.
Det är precis som om kroppen ger mig några minuter
för att samla kraft, kraft till den absolut sista värken.
Det börjar bli risk för barnet att skadas och Gun-Britt
ber mig jucka lite.
Jag rör höfterna likt en magdansös och då känner jag
hur det börjar krypa bak i ryggen.
Det är dags nu, trycker jag till nu som kommer
det på insidan att komma ut.
Jag tar i för kung och fosterland och i taket
speglas en explosion.
En explosion av vatten som är grönfärgat av bebisens bajs
och mitt i allt klegg ser jag en liten liten pojke.
Men han är tyst och han är blå.

Magnus skriker att han är fin, han är inte alls ful som du trodde!
Jag gråter bara, jag gråter alla tårar jag inte kunde gråta
under förlossningen.
Jag gråter för att jag har fött barn utan bedövning
och det gjorde så jävla ont.

Bebisen verkar må dåligt,
men jag bara gråter.
Jag är helt utmattad.

Men barnet får liv, han skriker.
Jag hör att Magnus klipper navelsträng
och jag hör mamma och mormor.

Sen får jag se honom för första gången
och det är den vackraste lilla människan jag sett.
Jag har precis tryckt ut världens finaste lilla pojke.
Jag har ingen kraft kvar så Magnus sitter brevid
mig på en stol med bebisen i famnen och jag
bara stirrar.
Har jag lyckats med det där?
Är det min?
Är det för alltid?

Gun-Britt säger att klitoris har spruckit och att
livmoderkransen måste sys.
Hon sydde och sydde,
men jag bara stirrade på min vackra son.
Gun-Britt gråter igen, hon säger att hon
aldrig sett på maken, att hon aldrig sett
någon kämpa på så för sitt barn.

Efter sju timmars helvete så var han här
och jag har aldrig varit lyckligare.

Tintin Kingston 10 minuter gammal.

Dom längsta dagarna i ditt liv är när du
är höggravid och har gått över tiden.

Jag gjorde allt den veckan för att få ut bebisen.
Jag rullade runt på gator och torg, kånkade upp min
kropp för trapporna och hade sex 3 gånger om dagen.

Inget hjälpte.

På torsdagen mailade jag barnmorskan och skrev att
jag orkar inte mer, vad gör jag?
Du väntar, svarade hon.
Fel svar.

Så blev det fredag och jag började bli irriterad på den
i magen som var sex hela dagar försenad.
Jag kallade den för dum som inte kunde hitta ut.
Hur svårt kunde det var?
Det fanns EN väg ut och huvudet hade den fixerat för en månad sen.
Jag började fundera på om den inte var lite utvecklingsstörd ändå.

Det blev eftermiddag och jag fick med mig Magnus till hans värsta affär, Ica Maxi.
Jag var sugen på sandkakor och en flaska klour,
men fick nöja mig med apelsiner.
När vi strosade runt bland frukten så känns det som
bebisen ramlar ut och hamnar i trosan, var det så enkelt?
Jag kollar efter, men ingen bebis.
Magnus anar att något är på gång och vill hem och
vänta in värkarna.
Jag skrattar åt tokerierna och letar vidare efter den perfekta apelsinen.

Vi kommer hem och direkt börjar det krampa lite.
Jag säger ingenting utan andas bort smärtan i smyg och jag
bestämmer att idag är det filmkväll,
inget ska få förstöra min filmkväll!

Vi lägger oss i soffan och filmkvällen startar.
Det är lugnt i magen och jag känner mig lugn
eftersom jag så smart bokat in en mys i soffan istället
för att vara på sjukhus och "skita ut en hörnsoffa" .

Klockan blir 23:00 och helt plötsligt börjar
det värka igen.
Jag säger till Magnus att den där kräftröran måste
varit gammal som jag åt i morse,
för fy i helvete vad det krampar i tarmarna.

Magnus plockar snabbt fram sin mobil och börjar
klocka min känsliga tarm.
Var sjätte minut gör sig kräftan påmind.

Runt midnatt så erkänner jag för Magnus
att det inte alls är kräftröran, utan att det
är bebisen som börjar bli startklar.
Han blev inte förvånad.

Jag andas igenom varje värk som ett proffs,
trots utebliva profylaxkurser.
Vid 03:30 ringer Magnus BB och
dom vill att jag ska komma in.
Värkarna är nu var tredje minut.
Jag är inte riktigt redo.
Magnus tar till det tunga artilleriet och ringer
min mamma och mormor som också ska vara
med på förlossningen och efter mindre än tio minuter,
står dom på hallmattan.

Då går slemproppen.

Jag blir snabbt inpackad i bilen och alla fyra styr
kosan mot Östra Sjukhuset.
Jag andas bort värkar som nu börjar komma mellan
1 minut och 3 minuters mellanrum,
mamma tror att bebin kommer anlända i bilen.
Men jag kniper, inget gegg i nya kombin!

Jag är lugn som en filbunke och all oro jag gått med
under graviditeten är som bortblåst.
Det gör för ont för att hålla på och grubbla,
nu ska den bara ut och jag tänker göra det med finess.

Kommer in och blir ihopkopplad i en maskin som
har koll på hjärtat och värkarna.
Värkarna är kraftiga och det gör ont, förbannat ont.
Barnmorskan berättar att det är dags,
det är ett litet barn påväg, men jag är bara öppen 3 cm
så detta kan ta ett tag.

Klockan är nu 04:00.

Andas.

 

Var börjar man?

Jag, Kim, mentackskaruha har gjort det som
ingen gjort förr: fött barn.
Så känns det.
Det känns som jag är den förste, som att jag
är ett medicinskt mirakel!
Dessutom lyckades jag pricka in det med den
den jag älskar, det är inte illa.

Efter 286 dagars graviditet så kom det faktiskt
ut något.
Ingen blev mer förvånad än jag.
Varenda gravid dag var en dag full av ångest:
Vad fanns där inne?
Bajs? Katt? Cancer? Kvarglömda matrester?
Dom sa det om och om igen: bebis bebis bebis!

I månad sex så gick jag med på att det faktiskt
kunde vara en liten människa därinne.
Alla var glada.
Inte jag, hur skulle jag kunna vara det?
Bebisen i magen var död och om den inte var död
så var den gravt missbildad och om den inte var det
då var den åtminstone lite blind.

Men dagarna rullade på, så även jag.
Vi kämpade oss igenom dagarna,
jag, min kärlek Magnus och min hyresgäst.
Magnus gullade med magen varenda vaken
minut och när han inte pratade med magen
så ropade han in rakt i vaginan att han älskade
bebin och ville att han skulle komma ut snart.

Jag var livrädd.
Gick på samtal hos en dam och bad henne skära ut barnet
ur magen eller åtminstone söva mig
och sen få ut den på vilket sätt som helst.
Jag fick kejsarsnitt om jag ville och hon talade om
för mig att det var vanligt att vara rädd och
att jag inte var psykopat,
men jag var osäker på om hon talade sanning.

Barnmorskan jag hade mina snurriga samtal med
älskade mig och jag henne.
Vad jag än frågade, så hade hon svar.
Jag fick tex veta att jag inte alls skulle dö,
även då misstänkte jag att hon for med osanning.

Jag ältade om och om igen:
Det är något fel!
Rörde den sig inte, så var den död.
Rörde den sig för mycket var den autistisk.
Hon frågade:
-Har du köpt kläder till bebin?
-Såklart, den kommer ju om en månad! svarade jag.
-Bra, då kanske du nånstans känner att allt kommer gå bra?
-VA? ÄVEN UTVECKLINGSSTÖRDA BEHÖVER KLÄDER?!?!
hör jag mig själv svara lite upprört.
Sen skrattade vi så vi grät.
Vi skrattade ofta jag och barnmorskan.

Dagarna gick och helt plötsligt en dag var jag redo.
Jag vaknade upp, kände en liten spark och
ville bara träffa den.
Kejsarsnitt fanns inte på kartan, bebin skulle
ut samma väg som den kom in.
Jag var taggad till tusen.

Dagen då bebisen skulle anlända, kom och sen gick.

23 maj var jag hos barnmorskan på övertidskontroll.
Hon frågade om jag ville att hon skulle röra runt lite
och försöka få igång bebisen.
Nej tack, svarade jag artigt.
Jo tack, svarade min mormor som jag dragit med mig.
Mormor hade bosatt sig hos min mamma,
alla skulle vara med när jag födde.
Årets happening.

Så helt plötsligt låg jag där i gynstolen medans barnmorskan
vevade runt därinne.
Aj som fan.
Sen drog hon ur handen och visade mormor vilka fina flytningar jag hade.
Jag och mormor började fnissa hysteriskt,
sen tillbaka med vad som kändes att vara världens
största hand och rotade runt lite till.

Det visade sig att jag var öppen 2 cm och att hon kunde känna
bebisens huvud.
Jag ringde Magnus och Mamman och talade lugnt om det.
Mamma tog semester resten av veckan och Magnus
lämnade jobbet i ilfart för att kramas.
Helt plötsligt var jag den lugna.

Nu var det snart dax att leverera.

Pappan i väntans tider.


Mamman i väntans tider.


Världens stoltaste.

Jag har inget kök längre.
Jag har ett kontor.

Där sitter jag med alla mina tekniska
pinaler och skriver ut fotografier
och gör roliga t-shirts.

Eftersom jag anser mig vara
en av de roligaste i världen,
så tror jag att detta kommer
göra mig megarik.
Det ska bli kul.

Hur länge ska jag vänta innan
någon beställer egentligen?

...så drar jag igång bloggen igen.

Mums.

Jag har fixat en seriös page,
för att jag trodde man skrev som blixten då.

Det gör man inte.

6 kapitel skrivna.
6 kvar.

Håll ut.

Alltså jag håller på att skriver en bestsellers.
Ni får läsa mig snart.

/Kim