mentackskaruha

Var börjar man?

Jag, Kim, mentackskaruha har gjort det som
ingen gjort förr: fött barn.
Så känns det.
Det känns som jag är den förste, som att jag
är ett medicinskt mirakel!
Dessutom lyckades jag pricka in det med den
den jag älskar, det är inte illa.

Efter 286 dagars graviditet så kom det faktiskt
ut något.
Ingen blev mer förvånad än jag.
Varenda gravid dag var en dag full av ångest:
Vad fanns där inne?
Bajs? Katt? Cancer? Kvarglömda matrester?
Dom sa det om och om igen: bebis bebis bebis!

I månad sex så gick jag med på att det faktiskt
kunde vara en liten människa därinne.
Alla var glada.
Inte jag, hur skulle jag kunna vara det?
Bebisen i magen var död och om den inte var död
så var den gravt missbildad och om den inte var det
då var den åtminstone lite blind.

Men dagarna rullade på, så även jag.
Vi kämpade oss igenom dagarna,
jag, min kärlek Magnus och min hyresgäst.
Magnus gullade med magen varenda vaken
minut och när han inte pratade med magen
så ropade han in rakt i vaginan att han älskade
bebin och ville att han skulle komma ut snart.

Jag var livrädd.
Gick på samtal hos en dam och bad henne skära ut barnet
ur magen eller åtminstone söva mig
och sen få ut den på vilket sätt som helst.
Jag fick kejsarsnitt om jag ville och hon talade om
för mig att det var vanligt att vara rädd och
att jag inte var psykopat,
men jag var osäker på om hon talade sanning.

Barnmorskan jag hade mina snurriga samtal med
älskade mig och jag henne.
Vad jag än frågade, så hade hon svar.
Jag fick tex veta att jag inte alls skulle dö,
även då misstänkte jag att hon for med osanning.

Jag ältade om och om igen:
Det är något fel!
Rörde den sig inte, så var den död.
Rörde den sig för mycket var den autistisk.
Hon frågade:
-Har du köpt kläder till bebin?
-Såklart, den kommer ju om en månad! svarade jag.
-Bra, då kanske du nånstans känner att allt kommer gå bra?
-VA? ÄVEN UTVECKLINGSSTÖRDA BEHÖVER KLÄDER?!?!
hör jag mig själv svara lite upprört.
Sen skrattade vi så vi grät.
Vi skrattade ofta jag och barnmorskan.

Dagarna gick och helt plötsligt en dag var jag redo.
Jag vaknade upp, kände en liten spark och
ville bara träffa den.
Kejsarsnitt fanns inte på kartan, bebin skulle
ut samma väg som den kom in.
Jag var taggad till tusen.

Dagen då bebisen skulle anlända, kom och sen gick.

23 maj var jag hos barnmorskan på övertidskontroll.
Hon frågade om jag ville att hon skulle röra runt lite
och försöka få igång bebisen.
Nej tack, svarade jag artigt.
Jo tack, svarade min mormor som jag dragit med mig.
Mormor hade bosatt sig hos min mamma,
alla skulle vara med när jag födde.
Årets happening.

Så helt plötsligt låg jag där i gynstolen medans barnmorskan
vevade runt därinne.
Aj som fan.
Sen drog hon ur handen och visade mormor vilka fina flytningar jag hade.
Jag och mormor började fnissa hysteriskt,
sen tillbaka med vad som kändes att vara världens
största hand och rotade runt lite till.

Det visade sig att jag var öppen 2 cm och att hon kunde känna
bebisens huvud.
Jag ringde Magnus och Mamman och talade lugnt om det.
Mamma tog semester resten av veckan och Magnus
lämnade jobbet i ilfart för att kramas.
Helt plötsligt var jag den lugna.

Nu var det snart dax att leverera.

Pappan i väntans tider.


Mamman i väntans tider.


Världens stoltaste.