mentackskaruha

Jag har jobbat på norskt vis.
Alltså inget vis.

Snoret rann på barnen och sanden från
sandlådan satt fastlimmat med gegget i ansiktet
hela dagen lång.

Personalen hade annat att göra.
Vad gjorde ni?

Första timmen på dagen valdes det ut
ett barn som fick bäras runt på hela dagen.
Så fröken såg sysselsatt ut.

Jag stod mest i sandlådan och fångade
två-åringar som slängde sig ner för
klätterställningen.
Ibland fick man fånga med två armar när
dom hoppade hand i hand.
Dödslängtan?
Jag förstår er.
Men tyvärr, idag är Kimpa här...
...prova hoppa imorgon igen.
Då fångar ingen.

Min kollega med hängade fejja och för
små kläder var handikappad.
Vad gör du här? undrade jag.
Jobbar, dregglade hon fram.
Hjälp.

Jag briljerade genom att bygga en
liten stol att sitta i.
Den byggdes i lego, det tog sin tid.
Siwert förstörde den fort med sina kladdiga
små smutsiga fingrar.
Jävla Siwert.

Klockan 16:00 prick tog jag mina
foppa-skor och tackade för mig.

Vi ses snart igen? frågade chefen på
en konstig norsk dialekt.
Jag skrattade till och log.
Jag tror hon förstod.
Det viskades när jag gick
och blickarna brände i ryggen.
Men det gjorde inte ont,
det kittlades skönt.

Jag är för bra för er.