Snäll, shrek och fina ögon.
3kommentarer
Tillbaka kaka!
Min hand höll måttet.
Den tål det mesta.
Tryck på bara om det hjälper.
Går den sönder,
finns det nya att skaffa i plast.
Uppdrag ett avklarat.
En av historierna som gjort
mig rädd för sjukhus:
Jag var tjejen med konstant
halsfluss.
När den kom anföll den med
armeér av elaka baciller.
Täppte igen hela halsen på bara sekunder
och ambulansen fick
åka fortare än blixten för att
rädda mitt liv.
Varje gång gick det bra.
Efter några nätter av smärta, dropp och prover
fick jag ta mitt pick och pack och åka hem.
Men så var det den där gången.
Jag hade haft en halsfluss.
En allvarlig och varit inlagd en vecka.
När jag tillslut blev hemskickad
mådde jag okej.
Men på natten!
På natten började det göra ont under öronen.
Riktigt ont.
Det började sakta växa.
Nej, det här stämmer inte,
så på två röda satt jag där på akuten igen.
Oj, du måste läggas in igen.
NEJ.
Men ditt huvud växer?
Okej...
Så min mamma och dåvarande pojkvän Jimmy
lämnade mig där på natten för att komma tillbaka
dagen efter då det var besökstid.
Jag somnade på starka mediciner och när jag vaknade
stod det tre doktorer och ett antal sköterskor runt
min säng och såg oroliga ut.
Inte så proffsigt.
Jag drabbas av panik såklart och puttar bort åskadarna
för att sen ta mig till en spegel.
Jag såg i spegeln.
Svimmade på fläcken.
Det jag hade sett var ett monster.
Ett väldigt fult monster.
Man såg inte ens öronen pga
ett otroligt svullet fejs.
Lika bara att svimma.
Vaknade några timmar senare av att
mamma och jimmy står och kollar äcklat.
"Men herregud Kim, du ser ut som Shreks flickvän, fast ful!!"
Tack.
Hela avdelningens speglar täcktes för.
Jag smög runt och försökte få mig en titt.
Måste ju se.
Jag ringde på larmknappen en gång i kvarten.
"-Har svullnaden gått ner?"
"-Nej, här får du en morfinspruta lilla du."
Dom sprutade och sprutade och
huvudet växte och växte.
Efter en och en halv vecka tappade
jag allt hopp om att någonsin kunna gå ut
bland folk igen.
Doktorerna också, då jag hade lyckats skaffa
mig samma värden som en cancerpatient.
Skulle jag dö nu?
Såhär ful?
Det blev dyster stämning och alla gav upp.
Faaast...nu är ju inte "ge upp" något som
finns i mitt vokabulär.
Så natten efter började jag tillfriska.
Huvudet krympte.
Mirakel.
Jag hade glömt hur jag såg ut.
Jag var söt.
Nästan som socker.
Doktorn som inte sett mig innan
höll med.
Tänk att DU fanns där under sa han
och skrattade.
Det är sista gången min hals krånglat.
Det var nog ett avsked från mr. halsfluss.
Det gjorde han allt med dunder och brak.
Årtiondets fest.
Smärta, tårar, kramar, yrsel, knark och skratt.
Allt hade han tänkt på, lille mr. halsfluss.
Vilken sjukdom jag drabbats av?
Det vet dom inte.
Kim Kennegård syndrome kallades det
och alla tyckte det var skoj.
På morfin skrattade jag också.
Antagligen för att jag inte visste vem
den där stackars Kim var.
Morfin när det är som bäst.
Där fick ni allt en liten solskenshistoria.
Varsågoda.
ps. tyck inte synd om, jag skrattade så jag grät när jag skrev detta.
Min hand höll måttet.
Den tål det mesta.
Tryck på bara om det hjälper.
Går den sönder,
finns det nya att skaffa i plast.
Uppdrag ett avklarat.
En av historierna som gjort
mig rädd för sjukhus:
Jag var tjejen med konstant
halsfluss.
När den kom anföll den med
armeér av elaka baciller.
Täppte igen hela halsen på bara sekunder
och ambulansen fick
åka fortare än blixten för att
rädda mitt liv.
Varje gång gick det bra.
Efter några nätter av smärta, dropp och prover
fick jag ta mitt pick och pack och åka hem.
Men så var det den där gången.
Jag hade haft en halsfluss.
En allvarlig och varit inlagd en vecka.
När jag tillslut blev hemskickad
mådde jag okej.
Men på natten!
På natten började det göra ont under öronen.
Riktigt ont.
Det började sakta växa.
Nej, det här stämmer inte,
så på två röda satt jag där på akuten igen.
Oj, du måste läggas in igen.
NEJ.
Men ditt huvud växer?
Okej...
Så min mamma och dåvarande pojkvän Jimmy
lämnade mig där på natten för att komma tillbaka
dagen efter då det var besökstid.
Jag somnade på starka mediciner och när jag vaknade
stod det tre doktorer och ett antal sköterskor runt
min säng och såg oroliga ut.
Inte så proffsigt.
Jag drabbas av panik såklart och puttar bort åskadarna
för att sen ta mig till en spegel.
Jag såg i spegeln.
Svimmade på fläcken.
Det jag hade sett var ett monster.
Ett väldigt fult monster.
Man såg inte ens öronen pga
ett otroligt svullet fejs.
Lika bara att svimma.
Vaknade några timmar senare av att
mamma och jimmy står och kollar äcklat.
"Men herregud Kim, du ser ut som Shreks flickvän, fast ful!!"
Tack.
Hela avdelningens speglar täcktes för.
Jag smög runt och försökte få mig en titt.
Måste ju se.
Jag ringde på larmknappen en gång i kvarten.
"-Har svullnaden gått ner?"
"-Nej, här får du en morfinspruta lilla du."
Dom sprutade och sprutade och
huvudet växte och växte.
Efter en och en halv vecka tappade
jag allt hopp om att någonsin kunna gå ut
bland folk igen.
Doktorerna också, då jag hade lyckats skaffa
mig samma värden som en cancerpatient.
Skulle jag dö nu?
Såhär ful?
Det blev dyster stämning och alla gav upp.
Faaast...nu är ju inte "ge upp" något som
finns i mitt vokabulär.
Så natten efter började jag tillfriska.
Huvudet krympte.
Mirakel.
Jag hade glömt hur jag såg ut.
Jag var söt.
Nästan som socker.
Doktorn som inte sett mig innan
höll med.
Tänk att DU fanns där under sa han
och skrattade.
Det är sista gången min hals krånglat.
Det var nog ett avsked från mr. halsfluss.
Det gjorde han allt med dunder och brak.
Årtiondets fest.
Smärta, tårar, kramar, yrsel, knark och skratt.
Allt hade han tänkt på, lille mr. halsfluss.
Vilken sjukdom jag drabbats av?
Det vet dom inte.
Kim Kennegård syndrome kallades det
och alla tyckte det var skoj.
På morfin skrattade jag också.
Antagligen för att jag inte visste vem
den där stackars Kim var.
Morfin när det är som bäst.
Där fick ni allt en liten solskenshistoria.
Varsågoda.
ps. tyck inte synd om, jag skrattade så jag grät när jag skrev detta.
3 kommentarer
Bibbi
20 Mar 2009 10:02
Du kommer att bli mitt skrattpiller. Förlåt om det låter oseriöst, jag kan ju faktiskt läsa mellan raderna också, men blir så glad över ditt sätt att uttrycka dig. Är det ok om jag länkar dig??
LiliPili
20 Mar 2009 10:09
grattis kimpalimpa på namnsdagen!
Malin
20 Mar 2009 10:47
men gud, det visste jag inte :O tur att svullnaden gick ner, fan va läskigt?!
Kommentera