mentackskaruha

Det var så roligt.
Jag måste skratta.

Jag var så himla rolig som liten.
Astma och sängvätare.
Att jag inte hade synfel på det är ju bara konstigt.
Glasögon fattades!
Jag hade hockeyfrilla och fötterna gick inåt.
Alltså man sprang som en anka.
Fötterna och benen blev fina efter
att haft på mig specialskor.
Mina öron stod inte ut.
Men mamma tejpade dom varje natt ändå
för säkerhetsskull, tack?
Jag var fin jag.
Blont lockigt hår och ljusblå ögon.

Det bästa jag visste var att springa runt i skogen
och leta stora pinnar.
Pinnar behövde jag till att ihjäl så många fåglar som
möjligt under en minut.
Jag var tre år då.

Det var samtidigt som jag lärde mig läsa.
Mamma tvingade mig att läsa högt inför publik jämt.
Man kan säga att trots alla defekter var hon den
stoltaste mamman i världen.
Jag fick lära mig Karin Boye-dikter utantill.
Det är tydligen sött när ett barn läser så fint.
Jag var verkligen fin.
Men jag kunde mer!
Jag hade en väldigt fin handstil och satt hemma
och gjorde "arbeten" som jag sen lämnade in till mamma
för att få det betygsatt.
Mamma var hård och satte inga MVG´n för att vara rar,
nej nej hennes barn skulle lära sig livets hårda skola från början.
Jag kunde även spela blockflöjt och synth samtidigt
det fick jag ofta visa upp likt en cirkusapa.

På kvällarna läste jag "Dramaten 100 år".
Det var en tjock bok om dramatens historia.
Jag hae önskat mig den i julklapp året jag var fyra år och
nu som femåring kunde jag den utantill.
Mamma som då studerade teatervetenskap var nöjd.

Min mamma tog med mig överallt.
Jag var ofta sjuk när jag var liten.
NÄHÄ?
Så min mor hade mig i skolan hela dagarna.
Jag tyckte det var jätteroligt.
Man kan säga att Stockholms Universitet var det bästa
jag visste.
Jag fick sitta och måla och alla sa att det var fint.
Inte för att jag var barn och dom var snälla.
Nej, det var fint.
Lite innan lektionerna tog slut visade lärarna upp
mina teckningar på tavlan.
Jag trivdes som handen i handsken.

Efter alla år på Universitet skulle jag själv
helt plötsligt själv börja i skolan.
Första klass!
Jag minns första dagen i första klass.
Fröken hette Birgitta och såg precis ut
som en padda.
En elak padda.
Vi gillade nog inte varandra.
Jag kunde redan det hon skulle lära ut.
Min mamma hade redan tränat mig.
Så när första matteboken var uträknad
på tok för fort, fick jag mest fula blickar av paddan.
Paddapa!

På helgerna var det fest.
Mamma som snygg tjugosexåring ville ju ut.
Hon ville ut och glänsa.
Hon tog med mig då.
Då var jag sju.
Har man sett "hundtricket" så vet man.
Det var precis som om jag var en liten hund
som alla tjejer skulle försöka charma för att på
så sätt komma nära min mamma.
Ingen charmade mig.
Jag var mest trött och bestämde att jag minsann
aldrig skulle dricka alkohol som vuxen och
bete mig som en apa.

Dom få tjejer som lyckades intressera min mor
trots mina invändningar blev jag av med ganska snabbt ändå.
Man kan säga att jag var väldigt nöjd med att det bara var vi två.

Fortsättning kanske följer.
Jag kanske blir åtta och nio också.
Man får se om jag orkar.

Sovgott.


Bara så ni vet:  jag kissar inte längre i sängen 
jag har heller inte så vidare värst mycket astma kvar.
Benen är raka och fötterna går framåt.
Mitt hår är inte lockigt och blont längre
och ögonfärgen gick från ljusblå till gröna
på min femtonårsdag.
Jag kan fortfarande läsa bra och räkna fort.
Och det är fortfarande bara jag och mamma (plus några till).


fantastiskt!