mentackskaruha

Jag jobbade min första natt igår på ett nytt boende.

Allt kändes bra och alla somnade.

Jag städade och fixade.

Sätter mig sen vid datorn för att läsa lite aftonbladet för att jag var uttråkad till döds.

Klockan är då runt 03:00.

Jag sitter och läser om hur Sverige floppar i OS.

Då ute i korridoren hör jag hur en dörr flyger upp och någon springer mot datarummet där jag sitter.

NEJ tänker jag, någon har vaknat.

Jag går ut lugnt för att säga till att det är bara att gå och lägga sig igen.

När jag kommer ut i korridoren så är det tomt.

Konstigt.

Men det kanske var inbillning?

Jag vänder mig om för att gå tillbaka till datorn.

När jag vänder mig om ser jag i ögonvrån hur en av dörrarna är öppen.

Vem har öppnat?

Jag börjar kolla mig runt när det plötsligt springer igen.

Stegen hörs, men ingen där.

Jag stelnar. Fryser till is.

Står bara och stirrar mot den öppna dörren.

Den åker fram och tillbaka.

Det är kolsvart på inne på rummet.

Hon där inne kan inte röra sig av egen kraft.

Jag vet att jag måste ta mig till slutet av korridoren för att kolla att allt är okej.

Jag lyckas ta mig sakta dit.

Den värsta vägen jag tagit i hela mitt liv.

Jag har aldrig varit så rädd.

Sista biten springer jag in och kollar.

Tomt i rummet.

Bara hon som bor där ligger och sover.

Det är bara tre timmar kvar tills morgonpersonalen kommer, så jag börjar panikstäda hela huset.

För att tänka på annat.

Det går sådär.

Men det börjar tillslut ljusna ute och jag öppnar varenda dörr och fönster.

Börjar ta upp vårdtagarna och ger dom frukost.

Sen kommer personalen. Varav en av de är min mamma.

Jag mår dåligt.

Jag är inte riktigt säker på om jag kan berätta.

Berätta vad jag sett.

Jag vill ju inte bli tagen för en knäppis redan efter första dagen.

Försiktigt berättar jag om dörren i slutet på korridoren.

Frågar om det är vanligt att den åker upp.

Mamma kollar på mig och frågar om jag verkligen vill veta.

VILL VETA? VETA VAD?

Hon förklarar att hon inte sagt något om det här för hon visste att jag aldrig satt min fot här då och att jag behövde vikariatet.

Hon har rätt.

Sen berättar hon om att jag behöver inte vara rädd för att det var någon utanför boendet som tagit sig in, utan att det som låter och rör sig finns här inne.

Men bra, tänker jag och vill kräkas i kaffemuggen.

I rummet där dörren flög upp och stegen kom ifrån bodde det en kille som dog.

Det enda dödsfallet i huset.

Han var en glad kille, men busig.

Ibland kastar han glas och flyttar lite möbler, berättar hon.

Jag kräks.

Jag är inte den första som sett detta, men den första som han gör det inför redan första kvällen.

Tack, killen.

Efter denna omtumlande natt åker jag hem.

Sover en orolig timme och sedan sitter skärrad i soffan och glor.

Klockan går och på jobbschemat är jag uppskriven på natt igen.

Så det är bara att klä på sig och åka tillbaka.

Så nu sitter jag här, återigen i datarummet.

Klockan närmar sig 03:00 och jag vill inte vara kvar.

Men jag måste.