mentackskaruha

Klockan är som sagt nu 04:00 och kära hjärtanes
vad det trycker på!
Barnmorskan föreslår att jag ska ta hela släkten
och kanske ta en liten promenad runt om i kvarteret.
Vi går ut och då börjar det,
värkarna är våldsamma och jag gråter ett par tårar.

Vi vaggar tillbaka med mig och jag lägger mig i
min säng i rum 1.
Värkarna kommer nu varannan minut och jag
andas och andas och andas och andas.
Det där med att ligga och surpla saft ur sugrör,
studsa på roliga medicinbollar eller få ett
mysigt bad är inte på tapeten för jag måste fokusera.

Efter tre timmar av smärta som är helt obeskrivlig
ska min barnmorska jag tilldelats gå av sitt pass,
hon säger att hon kommer tillbaka ikväll och att
vi kanske ses då.
Jag tänker att jag kanske inte riktigt signalerat att
det känns som om hela härligheten när som helst
spricker och allt innehåll kommer ramla ut.
Vi kommer inte ses igen.

Barnmorskan vinkar hejdå och min nya träder fram,
Gun-Britt.
Gun-Britt är en kvinna i fyrtioårs åldern, snygg med
snälla ögon.
Hon säger att man ser att jag är otroligt smärtpåverkad
och sticker fram lustgasmasken och ber mig suga åt
mig en rejäl fylla.
Inget händer?
Mamma provar och ramlar nästan omkull.
Gun-Britt drar på till max men inget händer,
hon frågar om jag vill ha ryggmärgsbedövning.
Jag skakar ja som svar och andas och andas,
när en värk är slut, så börjar nästa, ingen tid att vila.

En liten ung muskelbyggargubbe kommer in i rummet,
han är grönklädd med spruta i handen.
Nu kommer allt bli bättre säger han lugnande och
ber mig sitta upp och knyckla ihop mig till en boll,
försök det du med trettio kilo extra över magen.
Han lyckas tillslut få in sprutan och sprutar in,
vi väntar i tio minuter och han frågar om det känns bättre.

Jag svarar ja, varför i helvete svarar jag ja?
Det gör fortfarande lika ont, det gör så ont att
om jag inte har full koncentration så dör jag.

Bebisen i magen börjar må dåligt.
Gun-Britt berättar att jag måste andas in syre,
lustgas funkar inte, bebisen måste syresättas.
Bebisens hjärtljud är påväg att försvinna.
Jag andas och andas, jag ligger på sidan, fast det gör mest ont.
Jag ska rädda den, jag tänker fan inte gå tomhänt härifrån.
Hjärtljuden stiger, men doktor är redan tillkallad och han
kommer in och pratar om sugklocka.

SUGKLOCKA?
Tack, men nej tack.

Doktorn går igen och jag andas upp hjärtljuden.
Tre gånger till går hjärtljuden ner och jag
har en barnmorska som skriker i örat på mig att jag måste andas,
hon skriker att jag är stark, att jag klarar det!

Som svar får hon:
FITTAN I KUKEN, FITTAN I KUKEN...
Det är allt jag kan säga.

Jag är beredd på att ge upp, men Gun-Britt
tillåter inte det och känner efter om det har öppnats mer.
Nej, kroppen sammarbetar inte, men bebisen har bråttom.

Jag har nu stabiliserats barnets hjärtljud
och det börjar trycka på.
Jag skriker att nu bajsar jag,
dom säger att det bara känns så när barnet
bökar runt och trycker på.
Sen bajsade jag.

Eter en kvart vet jag att det är dags.
Jag föder nu, får jag fram.
Inte än, Kim, inte än, säger hon.
Men hon gick med på att känna efter om jag öppnats mer
på bara timmen som gått.
Gun-Britt tittar upp förvånat och säger du är öppen 8 cm,
barnet är påväg.

Ryggmärgsbedövningen har hamnat fel och bara bedövat mina knän,
men dom har ringt muskelbyggarkillen för att sätta in en ny.
Då säger hon det, det jag aldrig ville vara med om,
-Vi hinner inte sätta in bedövning, vi hinner inte.
Jag kommer få föda helt utan bedövning.
Klockan är nu 10 nånting och jag har kämpat sen 04:00.
Jag är trött.

Värkarna har hållt i sig och jag har inte fått i mig vätska,
för det finns ingen tid över till sån lyx.
Slutar jag andas dör barnet.
Pressen ligger över mig, men jag har redan bestämt,
allt kommer gå bra.

Det är dags för slutskedet och det kommer in två
barnmorskor till, dom tar på sig förkläden och
jag ser att barnmorskan gråter lite.
Hon har inte lämnat mig på hela tiden, inte
en minut har jag behövt vara ensam utan Gun-Britt.
Att jag hade hela familjen stående brevid tysta och
bara fanns där visste jag och räckte så.
För det var jag och Gun-Britt mot världen.

Jag är så trött, men slutet av smärtan börjar närma sig,
det är dags att krysta.
Rummet är lite mörkt och lampan nere vid muttan
gör att allt speglar sig i det lite glansiga taket.
Jag ser allt.
Jag ser hur huvudet skymtar ut för att sen åka in igen.
Jag tar i allt jag kan, jag krystar fast Gun-Britt säger
att måste vänta lite.
Men det går inte, den trycker på så innihelvete och
jag känner hur kraften är påväg att avta.
Helt plötsligt åker huvudet ut och stannar där,
det åker inte in igen.
Värkarna som plågat mig i sju timmar avtar
för första gången.
Hela rummet tystnar och alla ser frågande ut på mig.
Det är precis som om kroppen ger mig några minuter
för att samla kraft, kraft till den absolut sista värken.
Det börjar bli risk för barnet att skadas och Gun-Britt
ber mig jucka lite.
Jag rör höfterna likt en magdansös och då känner jag
hur det börjar krypa bak i ryggen.
Det är dags nu, trycker jag till nu som kommer
det på insidan att komma ut.
Jag tar i för kung och fosterland och i taket
speglas en explosion.
En explosion av vatten som är grönfärgat av bebisens bajs
och mitt i allt klegg ser jag en liten liten pojke.
Men han är tyst och han är blå.

Magnus skriker att han är fin, han är inte alls ful som du trodde!
Jag gråter bara, jag gråter alla tårar jag inte kunde gråta
under förlossningen.
Jag gråter för att jag har fött barn utan bedövning
och det gjorde så jävla ont.

Bebisen verkar må dåligt,
men jag bara gråter.
Jag är helt utmattad.

Men barnet får liv, han skriker.
Jag hör att Magnus klipper navelsträng
och jag hör mamma och mormor.

Sen får jag se honom för första gången
och det är den vackraste lilla människan jag sett.
Jag har precis tryckt ut världens finaste lilla pojke.
Jag har ingen kraft kvar så Magnus sitter brevid
mig på en stol med bebisen i famnen och jag
bara stirrar.
Har jag lyckats med det där?
Är det min?
Är det för alltid?

Gun-Britt säger att klitoris har spruckit och att
livmoderkransen måste sys.
Hon sydde och sydde,
men jag bara stirrade på min vackra son.
Gun-Britt gråter igen, hon säger att hon
aldrig sett på maken, att hon aldrig sett
någon kämpa på så för sitt barn.

Efter sju timmars helvete så var han här
och jag har aldrig varit lyckligare.

Tintin Kingston 10 minuter gammal.