mentackskaruha

Alla barn skriker,
det är bara så.

Det är värme, kyla, full blöja, magknip, uttråkade,
övertrötta, hungriga, ensam, vill leka, tänder.

När ens barn börjar skrika är det bara att sätta
igång att kolla vad det kan vara,
om du inte direkt hör det på skriket.
Man får prova sig fram.

För pappan hemma hos oss betyder alla
skrik att det gör ont.
Väldigt ont.

Han blir så orolig att han nästan är beredd
att ringa 112 direkt.
Jag få lugna ner.

Igår slog det över,
jag tröttnade.

I Göteborg så är hösten på ingång,
men sommaren vill inte riktigt släppa till.
Vilket resulterar i sol, hetta och det är
förbannat kvalmigt.
För oss vuxna så är det fruktansvärt att
gå runt kladdiga och att luften är så kvav
att andningen blir trög som vid ångest.
Men vi vet att så fort himlen öppnar sig,
så lättar livet.

Är du nio veckor och samma sak händer för dig,
fast lägg på en blöja och värmeutslag på det.
Sen att du inte har en aning om varför det känns
som det känns.
Det kan vi kalla ångest.
Det spelar ingen roll att mamma eller pappa vädrar
bebisen på skötbordet och berättar att det går över
snart.
För det man förstår inte riktigt.

Igår var en sån dag.
När man knappt kunde andas.

När Magnus då för femte gången säger att
det är nåt fel på bebisens mage och han
måste ha väldigt ont,
HALLÅ?

Efter bebisen somnat gott i ett då avsvalnat rum
så gick vi ut och pratade på balkongen.
För jag vägrar bli ett sånt par där
komunikationen inte riktigt når fram.

Vi kom överens om att bebisen inte alltid
är akut sjuk för att den skriker.
Och om den skulle bli det,
så märker vi det.
Föräldrar har det inbyggt.

När vi kommer in så frågar Magnus
om vi kanske ska sätta pyjamas på
den lille, så inte han blir för kall.
Bebisar blir ju så lätt förkylda.

Gullepappan.
Lika orolig som en liten tant.