mentackskaruha

Anton slog huvudet på spiken
och skrev den perfekta låten.
Om mig. För mig. Till mig.
Fast det vet han nog inte om.
ÄN.

Jag kan nu ha bakgrundsmusik till
mitt hemmasittande.

Jag drar snart.
Men jag tar med mig låten.
Som ett minne.
Ett minne över att jag
faktiskt överlevde.

Typiskt mig.
Att överleva alltså.


Nu är det bara väntan, inget kvar att hämta
Kan stå i mitten av nordstan och ändå vara ensam
Och Göteborg är vackert, men inte mycket mer
Tryggt och stelt och det ger mig ingen lycka mer
För hela staden äcklar mig men jag är dum och stannar
Den är en tjej jag tatt tillbaka fast hon knullat andra
Men kyss mig på munnen, vi glömmer det bara för kvällen
Ta mina händer, bara håll i dom vad som än händer
Och alla dansar och dom ler när dom sjunger om ångest
Och DJn spelar samma låtar för hundrade gången
Finns inget här att hämta, bara misär och längtan
Så håll mig hårt för ikväll är jag så jävla ensam
Försöker kväva känslan men jag längtar hem
Dom sjunger om att dekadens är min bästa vän
Och det slår mig när orden kommer ur min mun
Hur den här staden dödar dig när du är ung

Ta mig härifrån
Lilla London

Nu är det bara ängslan, som att vara fängslad
Det är samma känsla ifrån höghusen till radhuslängan
Eller i innerstan, för det finns inget kvar
Av det man en gång haft eller ville ha
Och alla drömmarna dom stulit och sen dratt i smutsen
Så man har gett upp en efter en för en plats som vuxen
Finns ingen nostalgi, bara ett låtsasliv
Jag måste göra nåt snart innan jag får panik
Finns inget kvar att nämna, bara en stad att bränna
Så håll ut lågorna så länge det finns gas i tändarn
Och jag vill inte verka obstinat, men jag älskar att hata den här fucking stan